Inför landningen på flygplatsen i Harare fick vi i kabinen på Balkan Air-planet fylla i ett tullformulär med våra personliga data.
På raden för "profession" skrev jag stolt "journalist".
Det var 1985, jag var 23 år och på väg till Zimbabwe för att inom scoutrörelsen delta i ett hjälp till självhjälps-projekt i skolorna i provinsen Manicaland.
Då förstod jag ännu inte hur skrämmande det fria ordet kan vara.
Det är länge sedan nu, 26 år sedan faktiskt. Time flies, som man säger. Jag var sedan där vid ytterligare några tillfällen, bodde på pensionat i Harare, hos Philemon och Ella Gezi i Nyamokapa och hos Clara Ncubes familj i Bulawayo.
Åt sadza, drack en Lion på puben, lyssnade till mbira-musiken i skymningen och hälsade på i skolorna, spelade boll med barnen på den rödbruna marken.
Lärde mig så mycket, vek ihop mina minnen och stoppade dem i bröstfickan närmast hjärtat.
Att skriva just "journalist" var, visade det sig, inte så smart, såsom det politiska systemet såg och ser ut.
Så naivt, förstår jag nu. Men jag hade ju tidigare bara tagit mig in på Ullevi och ishallen i Tingsryd och var bara så stolt inför mina resekamrater, kände mig så viktig.
Det tog tre dagar och massor av besök på diverse myndigheter innan jag lyckades övertyga dem om att jag inte var där å yrkets vägnar, att jag inte behövde någon skugga som följde mina steg i landet.
Jag tänker på det nu när frihetskampen förs i nord-Afrika, när svenska journalister frihetsberövats och ställts, eller inte ställts, inför rätta.
Jag tänker på det fria ordet. Vilken ynnest det är, hur skört det kunde vara. Och hur stor rädslan kan vara för dem som har att dölja.
Det som en gång var ett land på väg att byggas upp till någonting fint och värdigt efter så många år som brittisk koloni är nu ett Zimbabwe i kaos. Det hör vi på nyheterna, en av många urartade diktaturer där de enkla människorna som alltid är de som lider mest.
Det sliter i mig, mitt hjärtas relation till det zimbabwiska folket finns så många år senare kvar efter mina månader där.
Jag känner stoltheten ända hit, stoltheten då några av dessa afrikaner också fick möjlighet att hälsa på i Sverige och faktiskt bo hemma hos mig.
Det mångkulturella, allt vad vi människor från olika delar av världen kan ge varandra, hur vi kan berika, hur vi kan växa, blomstra. Om vi vill och tillåter.
* * *
Sedan dess anger jag inte mitt yrke i de sammanhangen. Jag brukar skriva "postman", för får jag frågan vet jag åtminstone ungefär vad de gör.