Jag älskar att gå till Myllan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett år, efter att systematiskt ha våldtagit och förgripit sig på ett barn då det var mellan fem och åtta år. Skadeståndet sänktes från 150 000 till 65 000. De kanske inte tyckte att det var så farligt?
Han blev dömd för "sexuellt umgänge med barn". Hur kan man ens få kalla det så? Som om de umgicks, pedofilen och barnet. Som om de hängde och hade lite trevligt på samma villkor. Som om de hade sex. Fem år, var hon när det började. Fem år.
Det är så man blir alldeles skakig, som sagt.
Barnen sover efter en dag som har varit en bra dag, fast den slutade som vanligt med lite ångest. Vi lekte, den stora och jag.
Vi lekte att jag var hennes bebis som hon skötte om. Men så blev det sovdags för den lilla och jag var tvungen att avbryta och göra i ordning välling.
"Kan du inte leka med mig, snälla mamma" grät hon och vi lade ännu en kväll i raden av dåligt samvete-kvällar.
Läste Henrik Radhes krönika i GA för några veckor sedan. Han skrev om mattanter. Att han älskade dem, mattanterna.
Själv får jag små rysningar bara jag hör ordet mattant. Min första mattant tvingade mig, en gång, att sitta kvar i matsalen, helt ensam, tills jag druckit upp min mjölk. Jag drack upp den, sprang ut och kräktes och har inte druckit ett enda glas mjölk i hela mitt liv, sedan den dagen.
Funderar på vad vi ska hitta på i morgon, jag och barnen. Det är fredag. En dagisfri dag. Åtta timmar ensam med barnen. Jag har alltid lite ångest, så här kvällen innan de där ensamdagarna. Det är så mycket som kan gå snett. Som att den stora vägrar vila middag.
Bebisen är ju alltid vaken vid den tiden, så där sitter jag och kan ingenting göra. Jag kan inte följa med henne och ligga hos henne tills hon somnar.
Jag kan inte vara bestämd och kanske lite sträng, för då börjar hon grina och så smittar det av sig till bebisen och så sitter jag där med en storgråtande unge på varje knä, desperat trallande "när trollmor har lagt sina elva små troll".
Istället får hon vara vaken, vilket innebär att hon, fram emot fyratiden, blir jättetrött och så får vi ägna resten av kvällen åt tårtorkande.
Ändå känns den här torsdagkvällen helt okej, för imorgon ska vi gå till öppna förskolan Myllan. För någon fredag sedan släpade jag mig dit, med den stora, äntligen sovandes i vagnen och den lilla (9 kilo) i selen på magen.
Jag hade inte hunnit äta någon lunch och jag var alldeles slut och ja, lite på gränsen till galenskap. Då stod de där, de tre kvinnorna som styr Myllan med mjuk hand. Carina, Marjo och Merja. Jag fick hembakat bröd. Frukt. Yoghurt. Fika till bebisen.
Det fanns tända ljus och Carina satte sig ner med mig och lyssnade medan jag vräkte ur mig om allt som tyngde min själ. Lite senare tog hon min bebis en lång stund så jag fick sitta i en soffa och prata med andra mammor som också var lite trötta.
Jag gick där ifrån, lätt som en fjäder. Det gör jag alltid.
När mitt äldsta barn var lite mindre, startade vi en unga föräldragrupp på Myllan.
Egentligen var det inget särskilt alls, ett gäng unga föräldrar som träffades där en gång i veckan med våra barn. Fikade. Pratade. Skrattade. Inga pekpinnar. Inga moralkakor. Marjo var där. Höll i våra bebisar.
Tipsade och rådde om vi bad om det. Lyssnade. Där fick jag mina första föräldrakompisar. Det var egentligen inget särskilt alls, men då var det allt. Veckans höjdpunkt. En trygghet.
Nu är jag inte alls så ung längre, men jag älskar ändå att gå dit, till Myllan.
Få lite värme och stöd och lite hembakat bröd. Så veckans kvinnor, det är ni, Marjo, Merja och Carina!