Jag är avundsjuk på ettagluttarna
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag skulle börja ettan, och hade en splitter ny blå och orange ryggsäck med reflexer på knäppspännena.
Vårt klassrum var gult, för på Gråboskolan var längorna indelade i olika färger och jag var fullständigt vettskrämd samtidigt som det var en stor och högtidlig dag.
Jag hade det faktiskt lite värre än många av mina klasskamrater, för vi var precis nyinflyttade och jag kände inte en enda människa på min nya skola.
Dessutom pratade jag fel dialekt, vilket jag fick påtalat för mig redan andra rasten. En nollåtta var jag, och det spelade ingen roll att jag med en dåres envishet försökte förklara att jag faktiskt hade varit en nollsjufemtrea.
Inte bara roliga minnen från de där första åren i skolan. Men det är väl så det är, man minns de saker som fastnar och det är inte alltid bara det roliga som minnet väljer att arkivera.
I dagarna har flera hundra ungar på ön gått sina första promenader till skolan, och jag önskar dem alla lycka till.
Jag önskar dem frid på rasterna, jag önskar att ingen får näsblod, att ingen blir mobbad och att ingen som är större och starkare utnyttjar sitt övertag.
Jag önskar att de får bra lärare som bryr sig, att de får fina skrivböcker som luktar nytt papper och som de får texta sina namn prydligt på framsidan.
Jag önskar också att de alla har föräldrar som inte ser skolan som en förlängning av dagis, som inte förväntar sig att skolan ska karaktärsfostra deras barn. Föräldrar som frågar sina barn hur det har varit i dag, som lyssnar och som hjälper till med läxan trots att de är trötta efter en lång dag på jobbet.
Jag är avundsjuk på ettagluttarna. Jag är 35 och har ett bra liv, och trots att jag inte bara minns roliga saker skulle det vara roligt att få vara en av dem. Att få gå till skolan med fjärilar i magen och få öva skrivstil och lära sig alla Sveriges landskap och älvar igen.
Men snart, om bara några få korta år, börjar mina egna barn i skolan.
Jag tror att jag kommer få de där fjärilarna i magen när jag följer med på deras första dag.
Och det är också något att se fram emot.
Från det ena till, det andra, som det brukar vara i den här krönikan.
Jag var på kräftskiva i helgen, och jag gillar verkligen idén med kräftskiva.
Trevligt sällskap, plockmat, lite goda ostar, bröd och så ett par immiga små till det.
Jag gillar faktiskt allt utom det viktigaste. Kräftorna.
Jag menar, vad är det för mat egentligen? Små röda inbrottssäkra saker som ser lite för mycket ut som muterade spindlar för att det ska vara behagligt.
När man sen med fara för liv och lem lyckats dissikera en har man kräftsmör och kladd upp till armbågarna. Jag fattar det inte.
Det finns kräftstjärtar att köpa på burk. Nästa gång jag ska på kräftskiva tänker jag ta med en sån och äta snyggt och civiliserat med gaffel.
Ett gäng immiga små kan man ju dricka till ändå.
Apropå mat jag inte gillar, veckans lista. Fem maträtter jag bara äter under pistolhot eller mot femsiffrigt betalt.
1) Ärtsoppa.
2) Lever.
3) Pölsa.
4) Surströmming.
5) Bruna bönor.
6) Ål.
7) Lammskalle.
8) Kalvtunga.
9) Sniglar.
10) Njurpaj.
Det blev visst tio, men det finns tyvärr ganska mycket äcklig mat. Och den äckligaste maten får man nästan alltid i Storbritannien.
Det är märkligt att ett land som en gång varit en supermakt, och som ännu är ett av Europas mest inflytelserika, så fullständigt saknar matkultur.
Det är haggis, njurpaj, slemmig fish and chips och friterat slaktavfall vart man vänder sig.
Det är tur för britterna att de haft så stor invandring från sina samväldeskompisar, annars hade det inte gått att åka dit. Usel mat i kombination med ett evigt grådisigt regnande är inget man vinner trivselpoäng på.
Uppmärksamma läsare såg på resultatsidorna i måndags att något historiskt ägde rum på söndagseftermiddagen på Snäckersvallen i Kappelshamn.
Jag gjorde mål i en fotbollsmatch!
Det händer sannerligen inte ofta, så de lyckliga tio i publiken fick verkligen valuta för sitt gratis inträde. Och så alla spelarna då förstås, även om Klintehamngrabbarna inte riktigt såg ut att värdesätta storheten i mitt mål på rätt sätt.
Snyggt var det också, om jag får säga det själv. Och det får jag, för här kan ingen säga emot mig.
Vi vann till slut matchen med 4-0, och nu har vi börjat vår klättring mot toppen.