För exakt ett år sedan visste jag att 2022 skulle bli ett annorlunda år. Jag skulle, om allt gick som det var tänkt, bli pappa för första gången. Linnea och jag skulle bli föräldrar i maj, var det sagt. Nog slängde jag mig med uttryck som ”ja, men det känns riktigt bra” och ”jag känner mig redo”. Det kändes säkert så och det var ingen lögn i sig. Men oj vad jag inte på något sätt kunde greppa den enorma känslan av att vara förälder, där och då.
Den 28 maj föddes Björn Erik Ronström Daun. Det var inget som gick att förbereda sig på varken emotionellt eller fysiskt. Att ens försöka tänka att jag skulle vara redo. Inte en chans! Samtidigt, ska tilläggas, kändes det som den mest naturlig sak i världen. Trots att Linnea kort efter hans födsel utbrast, efter att vi glömt bort att kolla vilket kön bebisen hade, ”men det här är ju ingen tjej”...
När domkyrkans klockor ringde in det nya året var Björn dryga sju månader. En charmig liten sak som jag ska få lära känna ännu närmare under 2023. För än så länge har ju fokus varit på Björn och hans mamma. Eller Björn har bara fokuserat på sin mamma. Som det ska vara, såklart. Mindre fokus från honom har riktas mot pappan, alltså jag. Det har varit tufft att känna att den kärlek man ger inte besvaras och heller inte kan skickas tillbaka. Hur kan den där lilla inte förstå hur mycket jag tycker om honom? Så har såklart tankarna gått i mitt huvudet, men jag har aldrig tvivlat på den relation som Björn och jag kommer att få. Det får bara ta lite tid.
Och det ska vi få det här året. Massor av tid. För med start i mitten av mars blir jag pappa på heltid. Eller först på 50 procent som en övergångsfas och sen blir jag 100 procent pappa, det vill säga föräldraledig på heltid från någon gång i mitten av april, fram till årsskiftet. I runda slängar nio månader tillsammans. Varje dag ska vi utvecklas som individer, som lag och duo. Björn och jag.
Nyår och nystart i januari har aldrig riktigt appellerat till mig. Den riktiga nystarten har för mig alltid varit efter sommaren. Ny klass och nya kompisar när jag var mindre, men också osäkerhet och förändringar. På gott och ont. I år börjar jag januari som pappa Erik. Det är faktiskt en helt ny person än den som inledde det förra året. Så varför inte försöka ta till vara på det också. Men det vore ju otroligt dumt att uppfinna hjulet igen, eller hur?
Så vilka är era bästa pappatips? Alltså ni som läser den här krönikan. Jag vill ha tips från flera olika generationer pappor, eller mammor för den delen. Vilka råd kan ni ge mig som ny förälder? Har ni gått i några fällor som jag ska undvika? Jag vet ju egentligen ingenting om att vara just förälder. Så låt höra vad ni har att dela med er av. Jag är, som det brukar heta, idel öra.
Går det att prata om förväntningar när det kommer till ett nytt år då? Jag vet faktiskt inte. Förväntningar är ett knepigt ord. För du kan ha hur mycket förväntningar som helst, men det är ju vad du gör aktivt med ditt nya år som har betydelse och som faktiskt formar hur året i slutändan blir. Inte förväntningarna du har inför det nya året.
Så har jag förväntningar på det här året? Nej, egentligen inte. Har jag höga förhoppningar på 2023? Ja, otroligt höga, faktiskt. Låt oss gemensamt se till att göra det bästa för att 2023 ska bli så bra som det bara kan, sett till förutsättningarna vi har på Gotland, i Sverige, i Europa och i världen.