Jag hade en tanke om att, såhär vid årets början, skriva en krönika som skulle avhandla allt sådant jag tänkt skriva om tidigare, men av olika anledningar inte gjort det.
Jag hade en tanke om att jag skulle börja krönikan liksom jag gjorde förra året, med att skriva att jag själv tyckte att jag hade varit duktig.
Ni blev så hiskeligt upprörda då, många av er. Och det gör mig väldigt ledsen när jag tänker på det. Att man inte får lov att tycka att man själv är duktig. Eller, man får inte säga det högt. Bara tänka det. Lite försiktigt för sig själv.
Ni fattar inte att bara för att jag själv tycker att jag varit bra, betyder inte det att alla andra varit dåliga.
Nej. Det betyder bara att jag är nöjd. Med mig själv.
Jag är ganska nöjd med mitt 2010. Med mina insatser. Jag köpte ett eget hus. Fick en alldeles egen make. Skaffade mig ett jobb. Fick många nya vänner.
Ändå kommer jag på mig själv med att allt oftare stå vid stranden och blicka ut över havet och längta till andra sidan.
Längta bort. Efter lite äventyr. Ta familjen i famnen och dra. Oftare och oftare längtar jag bort från den här ön. Inte heller något som jag så ofta vill skriva om i denna lilla ös lokaltidning kanske.
Jag blev bjuden på landshövdingens fest också, år 2010. Ja jag hade ju tjatat mig till det. Det pinsamma är att jag aldrig gick på festen. Det var två dagar innan mitt bröllop, jag var kass i magen och så, ärligt talat, blev jag så jäkla nervös. Drabbades av akut "vemfantrorjagattjagärjagpassarjuinteindär" - sjuka och stannade hemma istället. Fegt. Som fan. Jag hatar att vara feg. Det är inte alls min stil.
Nyårslöftena.
1. Ta körkort.
2. Fixa lite äventyr.
3. Använda kondom.
Feminism genus och jämställdhet. 2010 var ett år då jag vände helt på klacken. Nej alltså jag är ännu feminist i varenda led och i varje liten cell. Men jag har tänkt om lite. Det var nog när jag fick min andra dotter och märkte av vissa verkade tycka synd om oss. Som inte fått en son.
Eller när min äldsta dotter deklarerade att rosa numera är hennes favoritfärg. Eller när jag läste den hundratredje annonsen om någon workshop för kvinnor som skulle lära dem att bli bättre företagare och med bättre menades, indirekt, bli lite mer som män.
Som jag tänkte om lite. Det känns som att... det blev lite fel där, för 40 år sedan när feminismen spreds som en löpeld och uppmanade kvinnorna att höja sina röster. Ändra på sig. Blir lite mer som män. För vad är det att sträva efter? Så jag har ändrat min feministiska linje lite. Men inte grundtanken.
Så här sa förresten min unge, min smarta lilla unge, när hon såg några riksdagsgubbar som pratade på tv och farmor berättat att det var såna som bestämde:
- Varför är det inga tjejer där?
Sport. Är något jag skriver väldigt sällan om. Jag kan ju ingenting om sport och idrott och det intresserar mig inte, sport och idrott alltså. Jämställdhet däremot är något som i allra högsta grad intresserar mig.
Jag såg, av någon anledning, Sportspegeln 50 år på tv här om kvällen. Den första kvinnliga sportreportern på redaktionen började år 1980. De kvinnliga reportrarna berättade om hur de fick "påminna" männen på redaktionen om kvinnors tävlande, sportande och idrottande landet runt så att det kunde bevakas.
Jag slår vad om att idrottslivet här på ön är långt ifrån jämställt och från och med nu ska jag börja forska i det. Män och kvinnor som på något sätt sportar, idrottar, tävlar och så vidare, är välkomna att mejla mig och svara på frågan: är idrottslivet på Gotland jämställt? Jag kommer inte att nämna några namn när jag senare rapporterar här i krönikan.
Och så sist då. Jag fick ju en julklapp av Mats Pettersson i hans julkrönika. En rosa sandsäck att öva på, så mina svingar träffar rätt. Jag lägger den i förrådet ett tag, för jag tycker mina svingar ändå har träffat ganska bra i år, Mats lille.
Du själv, till exempel, verkar ju ha blivit ganska knockad. Min julklapp till dig, lille Mats, blir en lång, blöt puss mitt på munnen!
Gott nytt år!