Min mamma känner alltid igen mig när jag kommer och hälsar på.
Först tittar hon uttryckslöst, sen skiner hon upp och gnistan tänds i hennes ögon.
"Åh, Magnus, du är världens bästa kille" säger hon.
Sedan säger hon inte så mycket mer.
Hon sitter i sin fåtölj och ser på mig innan hon försvinner in i diset igen. På bordet i en skål ligger chokladen orörd, tidningar i en hög, tidningar hon läser gång på gång. Jag ser på henne. Jag ser min älskade försvinna långt bortom.
Jag är glad att vi hunnit säga allt, tala om allt, säga vad vi betytt för varandra. Innan det började bli för sent.
Hon har fått en del av de möbler hon och pappa hade hemma till det gruppboende för dementa där hon nu till slut bor.
Jag tog båten bilen dit, fick hjälp av en barndomsvän och så lastade vi bord, stolar, lampor och ett skåp på en kärra och bar sedan in allt på avdelningen som heter "Solgläntan".
Min mamma. Hon som brukade stryka mitt hår när jag skulle somna, som följde mig till skolan, som lärde mig laga köttfärslimpa.
Nu fick jag hjälpa henne med maten. Rotmos och fläskkorv. Hon tuggade och frågade sen, tyst, så tyst när hon tog min hand:
- Ska vi åka hem sen?
Tidens gång. Ung blir gammal blir äldre blir äldst. Mamma fyllde 90 härom veckan så det som händer följer naturen.
Men känslor har ingen ålder. Det grep om hjärtat att gå igenom hennes saker, saker hon inte längre bryr sig om.
Och pappas saker. Pappa är också på väg till ett annat boende, men han har skärpan i behåll. Mamma har rest långt bort från den hon var.
Hon lever på 30-taletnu. Nästan inga bilar på gatorna, hon ligger bakom planket och skjuter prick med slangbellan på tanternas mjölkkannor.
Jag har inte gråtit än. Jag har känt hur det tjocknar i halsen och pressar bakom ögonen. Men inga tårar. Det är okej, jag vet att de kommer. Det tär att se ett sprudlande liv tyna bort inne i glömskan.
Och jag går igenom källarutrymmet där hemma. Så många minnen, så mycket vemod.
Jag hittar en skrivbok från min uppväxt, dikter, små episoder och aldrig skickade brev. Jag ska skriva om den i nästa veckas spalt. Jag ser mig om; vaser, grytor, pärmar, kläder, skor. Det som var del i ett liv är nu bara överblivet.
Överblivet. Det är allt som en gång är.
När jag tagit bilen båten och kommit hem var det mitt i natten och jag kröp intill mina ännu ganska såm barn, de sov i sina sängar och jag lade mig en stund hos dem och kramade dem hårt, så hårt.