Sommaren går i ett i ett och man hinner knappt tänka. Och vädret beter sig som att det lider av manodepression och Ica Maxi rear ut sommarkläderna och annonserar om "skolstart" och huset svämmar över av kattungar och barn och plockade blommor med väldigt korta stjälkar.
Far- och morföräldrar har semester och nästan tjatar om att få ha barnen. Och barnen åker och jag och maken blir ensamma och tassar runt i vårt hem. Säger inte mycket. Pysslar med vårt. Han målar gäststugan och jag pysslar med rabatten. Stödjer solrosorna. Låter hjärnan hinna ikapp.
Tänker på alla de gånger som jag har kallats för okvinnlig. Varje gång jag kallats för "okvinnlig" i mitt liv, har detta varit avsett som en komplimang. Jag är "okvinnlig" när jag pratar högt, när jag är arg, när jag enkelt pratar om sex och lust, när jag skiter blankt i städning och benrakning och när jag är öppen och ärlig och säger vad jag tycker. Då är jag "okvinnlig". Och det finns många människor som kan få "okvinnlig" att låta som det finaste man kan vara på hela jorden.
Det är troligen detta som är feminismens allra största och svåraste problem. Grälet om kvinnligheten. Feministerna som kritiserar benrakning, prinsessklänningar till döttrar, skönhetsintresse. Kallar det för "upprätthållande av patriarkatet". Säger att vi aldrig kan komma någonstans så länge kvinnorna är så kvinnliga. Så länge kvinnorna rakar benen och är noga med sina utseenden. Så länge kvinnorna trippar runt på höga klackskor och fnittrar och envisas med att vabba och gå ner i arbetstid så fort de får barn.
Tänker på när Carolina Gynning bestämde sig för att ta ut silikonet ur sina bröst och berättade om beslutet i media. Hur hon helt enkelt inte klarade av att vara blond och storbröstad längre på grund av omgivningens dömande. Hur alla, genom det blonda håret, tog för givet att hon var dum i huvudet. Och hur alla på grund av de stora brösten tog för givet att hon var ständigt kåt och tillgänglig.
Och jag tänker att feminismen gör precis samma sak då den dissar de kvinnor som omfamnar "kvinnligheten". Dömer och exkluderar. Säger "det spelar ingen roll hur mycket du än slåss för kvinnors rättigheter, så länge du sminkar dig och läser Sofis mode stjälper du mer än du hjälper".
Jag kan absolut förstå den feminismen. Det är en frustrerad feminism. Som önskar att de här kvinnorna ska tänka lite längre. Som vet att om de här kvinnorna bara insåg vissa saker så skulle vi ha så otroligt mycket kraft i laget.
Men samtidigt. Det är inte så lätt. Det är inte så lätt att se det strukturella förtrycket som finns bakom, till exempel, skönhetsindustrin. Särskilt inte om man själv upplever det som behagligt (jag gör det för min egen skull!) och särskilt inte om man tjänar pengar på det (kvinnor med pengar är kvinnor med makt). Och särskilt inte om man ser det som ett intresse.
Om ens stora intresse på jorden är bakning. Eller blommor och odling. Mode och skönhet. Då är det inte så roligt att beskyllas för att vara en patriarkatets upprätthållare.
Och frågan är om man ens är det? Patriarkatet är väl det som fått oss alla att tro att allt som är kvinnligt är svagt, mesigt och dåligt? Kan det inte då finnas en enorm styrka i att ta tillbaka det då. Reclaim the kvinnlighet. De som vill alltså. De som vill kan ju få trippa runt med sina vaxade ben i kilklackar och inta styrelsepositioner och kvotera in kvinnor. Medan andra kan låta benhåren växa och fortsätta gapa om jämlik sexualitet och kvinnlig onani.
Ja, sådant tänker jag på. Medan maken målar stugfasader och jag sätter plantor. Jag är inte ett dugg okvinnlig faktiskt. Jag är kvinnlig så in i helvite. Det borde fler vara.