Alex Schulman berättade någon gång att han, flera gånger i timmen, tvingas dra efter andan då dödsångesten rullar över honom. Flera gånger i timmen fylls han alltså av den där känslan som vanligt folk fylls av då de tänker riktigt ordentligt på det faktum att vi alla ska dö och att ingen av oss har en aning om när det ska ske.
Precis så har jag det också.
Jag tänker på döden så pass ofta att döden och jag börjar bli kompisar. Inte så att jag längtar efter den eller så, men eftersom jag tänker på den så mycket så blir det ju mer och mer alldagligt så att säga. Kanske spelar det faktum att jag har haft en del med döden att göra också in. Man vänjer sig kan man säga.
En vän till mig har haft lite funderingar kring vad hen ska säga då hen träffar sina grannar som förlorade sin son för en tid sedan. Det skulle jag aldrig ha haft, eftersom jag med största sannolikhet skulle ha ringt på den dagen dödsbudet kommit och framfört mina kondoleanser.
Jag har blivit ganska bra på det där med döden tror jag, under årens lopp. Är inte rädd för att prata om den.
Där emot är jag ju rädd för den. Eller. Egentligen är jag nog mer rädd för att inte vara beredd när den kommer och den kan ju komma när som helst! Om döden skulle komma inatt så kommer jag att dö med vetskapen att jag inte hann krama mitt äldsta barn innan hon försvann iväg på gympan med farmor ikväll. Jag kommer även dö med vetskapen att jag sa till min man att jag älskar honom. Och imorgon när barnen vaknar kommer det att ligga varsin present till dem på bordet som jag köpte på auktionen i Väskinde ikväll. Det är bra. Kan bli en helt okej död, förutom det där med kramen förstås. Det var en miss.
Så här håller jag alltså på. Ständigt beredd. Det kan ju hända när som helst.
När jag var 15 ringde min pappa en dag och sa att han låg på sjukhuset, att hela hans kropp var full med cancer och att läkarna sa att han nog inte skulle överleva. Först var jag alltså en tämligen normal 15-åring som just hade börjat nian. Och två minuter senare var ingenting alls normalt. Drygt två månader efter det var han död. Det är ju ganska logiskt då, kan jag tycka, att jag ständigt går beredd. Min grava telefonfobi blir också plötsligt ganska lätt att förstå.
Jag har så svårt att göra saker som inte känns meningsfulla. Får själslig panik så fort jag tvingas lägga tid på något som absolut inte känns relevant. Och vad är relevant i livet? Det vet jag. Det vet alla vi som vandrar med döden. De där barnakramarna är det viktigaste av allt. Att hångla upp sin man på köksgolvet en vanlig torsdagskväll också. Fredag, lördag söndag är relevanta. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag bara nödvändiga.
Som den dödenjunkie jag är följer jag två fantastiska bloggar, båda skrivna av människor som är på väg att dö. Som vet att de ska dö snart. Båda bloggarna bekräftar det jag redan vet om det relevanta i livet. En 29-årig ung man som sörjer det faktum att han aldrig hann bilda en egen familj. Som drömmer om sina ogjorda barn på nätterna. Som sörjer att han snart ska såra sina föräldrar och syskon så, genom att dö.
Den andra är en ung mamma. Högutbildad forskare. Gift och med en liten dotter. I veckan som gick köpte hon en hög alla hjärtans- dag kort åt sitt barn. Ett för varje år. En present till den nu 2-åriga dotterns 13-årsdag inhandlades också.
Jag känner igen mig i de båda bloggarna. De vet att de ska dö snart. Jag vet också att jag ska dö, men bara inte när. Alla har vi lärt oss om livets relevanser mycket tidigt. Läs dem!
www.ikroppenmin.blogspot.com och www.taxilandet.com