Jag är stolt att Charlie är född på Gotland
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hög puls i bilen och en vilja att BARA VILJA TÄNKA PÅ ANNAT. Men så åkte vi förbi Visby lasaretts BB och nu vill jag inte vara fånig eller så, men plötsligt försvann alla tankar på döden för det var där, på det där BB:et som vår dotter Charlie föddes för ett år sedan.
Det var en så alltigenom egendomlig upplevelse. Inte alls som jag hade föreställt mig det. Kanske är det Hollywoodfilmernas fel. Man ser så mycket dramatik i de där filmerna när det ska födas barn.
Jag trodde det skulle bli sådär febrigt, nervigt - jag såg det framför mig: Jag lyfter upp en hulkande Amanda från sängen, sparkar upp dörren till min lada här i Rute och stapplar mot bilen. Amanda befinner sig någonstans i landet mellan avsvimmad och ursinnig.
Jag river i väg i ett moln av damm. Hon primalskriker och krystar, svett i pannan, jag ropar "HANG IN THERE, BABY" och hon ropar "GO FASTER!" Men jag kan inte köra fortare, mätaren ligger på över 200, åldringar hytter med nävarna utanför bilfönstret, mödrar motar skräckslaget bort sina barn från vägen. Lärbro försvinner förbi bakom oss. Jag kör mot väldigt många rödljus och plötsligt - HELVETE - polisen är efter mig.
Jag stannar vid vägrenen och konstapeln tar så olidligt lång tid på sig när han vandrar fram mot min bil och han ska just leverera sin överlägsna lingo om att det "visst gick lite för fort där", men jag slår händerna mot ratten och skriker "DON’T YOU SEE SHE IS HAVING A BABY" och polisen blir konfys och nervös, han flackar med blicken, tappar liksom hakan en stund innan han snabbt vinkar ut oss i trafiken igen.
Polisen sätter fart efter oss, blåljus på, vi får fri lejd till lasarettet, folk står längs gatan och vinkar, vimplar och fanfarer, gubben Jonsson i Tingstäde har tagit fram sin bastuba och när vi kommer fram till BB står sköterskorna redan beredda utanför. De står med de steriliserade handskarna sträckta i luften för att inte smutsa ner dem och när vi anländer går allt så otroligt fort.
Fram med båren, dropp i armen, morfin och lustgas i systemet och iväg mot förlossningsrummet, en sköterska rabblar blodtryck och puls och en annan upprepar allt hon säger.
Vi hinner inte ens in i förlossningsrummet förrän en av de äldre sköterskorna plötsligt får något vilt i blicken och skriker "PUSH" och Amanda krystar, man ser varenda ådra i hennes panna, hon gråter och krystar, säger att hon inte klarar det och då blir tanten vred!
Riktigt förbannad blir hon. Hon ryter "PUSH GOD DAMN IT" och så plötsligt - tystnad. Och sedan barnskrik. Och jag gråter. Amanda gråter, sköterskorna gråter. It’s a girl.
De håller upp ungen mot det märkliga ljuset som liksom svämmar över rummet ovanifrån och vi hör plötsligt harpmusik och en gosskör och alla sjunger med.
Det var så det skulle vara. Jag hade förberett mig på det. Men i själva verket - tidig middag hemma i Rute och sedan en känsla hos Amanda av att det "möjligen kan vara något på gång". Vi sätter oss i bilen, åker fel men det gör inte så mycket. Vi kommer till BB, ringer på dörrklockan och blir mottagna av tassande barnmorskor klädda i vitt. Det är fullständigt tomt därinne. Om man ropar "hallå" svarar korridoren efter fem sekunder.
Vi fyller i ett papper, redogör för värkarna och så undersökning i en brits. "Du har påbörjat din förlossning", varskor barnmorskan leende och så sätter vi oss alla ner och planerar hur det här ska gå till rent praktiskt. Och sen har vi att göra med en lång dag färds mot födsel. Sköterskorna är ljuvliga, magnifika, jag älskar dem och tänker på dem ännu idag.
Jag är så stolt över att Charlie är född på Gotland. Och jag tänker när jag åker förbi vårt gamla BB att här ska jag åka många gånger med Charlie och peka och säga: "Här föddes du." Och den tanken gör mig lugn och lycklig och jag tänker inte på döden alls länge, men på livet.