Det händer att jag får förslag på vad jag ska skriva om i den här spalten. "Nu har du väl ett uppslag till nästa vecka" kan folk säga när jag syns i något udda sammanhang.
Jag tror aldrig det hänt att jag följt dessa förslag. Det jag skriver måste ha en bäring i mig själv, en botten i mitt inre.
Det här är alltså ett undantag, för häromdagen ringde min kusin Marianne i Stockholm och berättade att hon bestämt sig för att dö.
- Och då kan du få skriva ett sånt där fint kåseri om mig om du vill, som hon sa.
Marianne är några år äldre än jag och vi har aldrig haft särskilt mycket kontakt. Men hennes pappa, morbror Sven som bar nätbrynja och drack grogg, och hans Vera, hade en fin bondgård som jag tyckte om att leka med när jag var liten. Den stod under soffan och hade små djur av trä.
Marianne öppnade sedan en parfymaffär på Nybrogatan i Stockholm. Jag var inne där en gång under tiden när jag gjorde lumpen så när jag tänker på henne luktar det alltid gott.
Jag tror det är senast vi sågs. Det är 30 år sedan nu.
Jag tänker på alla sjukdomsbesked genom telefon som dagligen spinner ett slags nät över landet, alla dödsbud som lyfter med sina vita duvor och landar i, från den stunden, tomma och ömma hjärtan.
Att bli äldre är också att tvingas se allt fler människor omkring en lämna det här livet.
Hon ringde mig på jobbet från Radiumhemmet i Stockholm och berättade att hon valt att avbryta all behandling och att make och barn är förtvivlade. Men kräftan är för långt gången.
- Det är för sent, Magnus, sa hon. Det har gått så fort. Jag ligger som ett paket bara, det här är inte värdigt någon människa.
Och jag som inte ens visste att hon var sjuk.
- Jag vet inte vad jag ska säga, sa jag.
- Prata på och var som vanligt, du, sa hon. Det blir bäst så.
Vi har talat i telefon rätt mycket senaste året, Marianne och jag. Hittat en slags relation som vi inte tidigare haft. Jag är glad för det, att vi hittat hem. Men vi har inte träffats, hon har inte fått se mina barn. Och kommer heller inte att få göra.
- Jag ringer och berättar hur det utvecklar sig, men jag hoppas vi inte hörs mer, som hon sa.
Jag skrev om pappa och mamma i den här spalten tidigare i år, om hur de båda gick bort inom mindre än ett halvår. Jag skickade texterna till mina kusiner, det var så Marianne kom att läsa en del av det jag skriver.
- Du kan få skriva ett sånt där kåseri om mig nu, sa hon när hon ringde.
Det kändes märkligt, men jag ska ta reda på adressen och skicka den till henne.
Lova mig, Magnus, att be till Gud att det ska gå fort. Jag vill dö nu, sa hon när vi la på.
Det gjorde jag. Jag bad till Gud den kvällen.