Varje vår för med sig en livskris av något slag.
Ett år, sommaren efter att jag hade fött mitt andra barn, drabbades jag till exempel av en rejäl kroppskris. Jag, som i normala fall, är väldigt cool vad gäller kroppen och utseendet, vägrade bikini, bad och naken hud. Lufsade runt i en flanellskjorta hela sommaren och tänkte på plastikkirurgi. Nästa sommar var krisen som bortblåst och jag hade kunnat nakenbada om jag hade känt för det.
En annan vår var det relationskris. Var det rätt? Skulle det hålla? Är vi gjorda för varandra och så vidare. Även den krisen flöt förbi så fort den sista sommarvinden mojnat.
De flesta kriser handlar om trötthet. Jag blir så jävla trött på allting, helt enkelt.
Först och främst blir jag ö-trött. Får svårt att andas den friska ö-luften. Tycker att horisonten hånar mig. Föreslår desperat för min man att vi ska åka över till Nynäshamn och hem igen, bara jag får komma av!
Sedan kommer själva livströttheten. Frågorna. Är det verkligen det här jag vill? Är jag lycklig inombords? Borde jag inte göra något annat istället?
Till slut är allting tråkigt och förvirrat. Jag blir inte ens glad av att åka till Linds växtvaruhus. Valen av plantor och frön känns för övermäktiga.
Jag börjar lyssna ohälsosamt mycket på Broder Daniel. Särskilt den där låten som handlar om en äldre man som ser tillbaka på sin ungdom. " Now my friends are unemployed. Not needed in this world. Pushed down by this town and always turned down. But in dreams at night they can sometimes recall. When we were heroes. When we were winning."
Så börjar jag läsa gamla dagböcker, drömma om tiden då man helt enkelt liftade dit man ville åka, om ljusa nätter, korta kjolar och svindlande drömmar. Tvingar min man att se "Dirty Dancing" med mig var och varannan kväll och hulkar "säg att jag är din Baby! Du är i alla fall min Johnny!".
För mig är själen a och o. Om inte själen mår bra kan jag inte heller göra det. Och jag kan absolut inte hålla på med saker som inte gör min själ lycklig. Jag tränar till exempel inte. Det beror helt enkelt på att min själ inte mår bra av det. Det kan ju vara så att själen aldrig riktigt får någon chans att må bra av det eftersom jag gör det så sällan.. Träning är sällan rolig de första tio gångerna. Men jag tar mig aldrig förbi de där tio första gångerna. För efter max två, tre gånger så känner jag mig död inombords.
Samma sak med bilkörningen. Jag kan köra och köra till perfektion. Men så fort det blir dags att ta tag i teorin så känner jag att jag dör inombords och kan inte fortsätta.
Det enda som jag och min själ lyckats tycka är roligt år in och år ut, är de här krönikorna. Då tänker jag ibland att jag kanske skulle ta och utbilda mig till journalist en gång för alla. Men för att plugga till journalist måste jag dels flytta av ön och redan där skriker min själ om nåd. Och dessutom är jag osäker på om min själ skulle klara av tre år av ingresser och låssasintervjuer i skolmiljö.
Nu går jag en utbildning som hittills varit väldigt rolig och intressant och det har dessutom gått bra för mig betygsmässigt. Men är det verkligen det jag vill? Kommer min rastlösa själ att finna ro i yrket sen när jag är färdigutbildad?
Jag skulle behöva fler bananskal i mitt liv. Fler vägar att liksom halka in på. Lite mindre eftertänksamhet och lite mer spontanitet. Min själ är sannerligen gjord för spontanitet. Men just det ja! Jag är ju 27 år nu. Nästan 30. Det är dags för allvarligheter. Livförsäkring och pensionssparande. Högskolepoäng och Friskis och Svettis. Min själ gnyr lite bara vid tanken. Ge mig ett bananskal!