En av de viktigaste texter denna vecka stod Bison för.
Bison skriver i sin krönika att han mår kasst just nu och att han, varje gång han skriver om det, får mejl från människor som inte vill läsa om sådana personliga saker.
Man vill inte läsa om andras olycka, ensamhet och svårigheter och det är ju just det beteendet hos omgivningen som gör att man kan må ännu sämre när man drabbats av psykisk sjukdom.
Jag berättade inte för er om i höstas när jag blev sjuk i själen. Jag gjorde inte det därför att ju jag också är väldigt medveten om att sådant pratar man inte om. Det är liksom lite pinsamt. Något man bör hålla för sig själv. De gånger jag faktiskt berättade om det bemöttes jag av läskigt allvarliga blickar. Ord som stakade sig. Att folk kan vara så rädda för en sådan sak som vi faktiskt alla upplever från och till, i olika svårighetsgrader.
Jag sökte hjälp när jag insåg att min ledsenhet inte skulle gå över av sig självt den här gången. När jag blev rädd och orolig och kände att jag hade fastnat i något väldigt destruktivt. Jag fick diagnosen depression och blev sjukskriven för det. Jag orkade ingenting förutom att sitta ner och klappa en katt. På kvällarna snörde jag på mig löparskorna för första gången i mitt liv och sprang som jagad fram och tillbaka längs landsvägen utanför kvarteret.
Jag fick medicin, såklart och några samtal med en psykolog på vårdcentralen. Men samtalen var begränsade i antalet och därför var det ingen idé att gå ner på djupet. För att få bättre hjälp hade jag varit tvungen att vara sjukare för att på så sätt få hjälp via psyket. Men det var jag inte och då var privatpsykolog mitt enda alternativ, vilket jag naturligtvis inte hade råd med.
Så jag fick klara mig bäst jag kunde med medicin och löpning och som tur var så blev det bättre och jag tog mig ut det. För så kan det vara. Att må psykiskt kasst behöver inte alltid betyda att man vill dö.
Den där rädslan man ser i folks ögon när man nämner att man inte mår bra psykiskt, det är ju en rädsla för döden. De tror att man vill dö och de vet inte hur de ska hantera det. Folk är så rädda för döden att det inte är klokt faktiskt. Och jag blir arg när jag tänker på det, fast jag vet att människor inte är mer än människor.
I veckan som gått har Håkan Hellström kritiserats. För att han alltid beskriver sig själv som i underläge. Folk tycker att det är hyckleri då han faktiskt är en medelålders vit man med festaste statusen i Sverige och säkerligen en hel del pengar på banken.
Jag har tänkt mycket på det, eftersom jag ju har följt Håkan slaviskt sedan debuten. Och jag tänker att där kommer det där obehaget inför andras svaghet igen, blandat med en hel del fördomar. För vad är det som säger att man blir lycklig bara man är karriärmässigt framgångsrik och ekonomiskt rik? Vad är det som säger att man har självförtroende bara för att man är en medelålders man?
Nyblivna mammor som blir deprimerade stöter nog ofta på samma sak. Att vara nybliven mamma och inte känna sig glad, det är ett jävligt stort tabu, om än på väg att lösas upp då det uppmärksammats mycket de senaste åren. Jag personligen, gjorde ju vad jag kunde för att bryta tabut när jag själv mådde ganska dåligt i min tvåbarnskris (något vissa av er inte tyckte om att läsa om, minns jag).
För det är ju det som måste till. Bison måste få skriva om att han är ledsen. Både för sin egen skull och även för alla andras. Ju mer vi pratar och skriver och tjatar om det, desto mer naturligt blir det. Och kanske kan det på sikt minska det antalet människor som inte orkar längre och inte ser något annat alternativ än att avsluta sina liv. Ansvaret ligger på oss alla.