Jag beundrar alla som vågar chansa och satsa
Att få göra det man vill är få förunnat. De flesta av oss gör det vi måste. Även om jag på det stora hela anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag har ett jobb jag verkligen gillar, så är det nog en överdrift att påstå att jag förverkligar min drömmar.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Brandman vill jag vara. Eller polis. Förmodligen sämre betalt än nyhetschefsjobbet, men ändå. Men eftersom jag är lomhörd som en klockare är det omöjligt i vilket fall som helst, och kanske är det en omedveten skyddsmekanism att jag i hemlighet är avundsjuk på yrken som jag aldrig kan få.
Jag är nämligen en sån som inte chansar, som kör på den säkra vägen. Om man inte provar kan man inte misslyckas.
Inte för att jag tycker att jag är misslyckad, jag har haft och har en karriär jag är stolt över. Man har inte nattreportertjänsten, det svåraste reporterjobbet på Expressen, i flera år om man är helt talanglös. Och man blir inte nyhetschef på Gotlands största tidning om man inte vet vad man håller på med.
Men jag chansar inte, min karriär har flutit på i lugn takt av sig själv. Och jag beundrar sådana som chansar och vågar satsa på sina drömmar.
Min sambo Anna gör det just nu. Hon öppnar en liten butik i Hemse som säljer allehanda ting. Hennes dröm, en egen affär som hon får fixa och pyssla med precis som hon vill.
Och det här är inte helt oproblematiskt för mig, eftersom jag inte tar några risker blir det lite svårt för mig när hon helt plötsligt kastar sig huvudstupa ut i något hon inte har en aning om.
I tysthet sitter jag och gör ekonomiska, pessimistiska kalkyler och biter mig i tungan för att inte vara den som kastar grus i drömmaskineriet. Jag vill inte vara bromsklossen som bräker "det där går aldrig" när hon ser så lycklig ut.
Ibland kan jag inte hålla mig, säger något om försäljningssiffror, lagerhållning, lön och moms och jag vet att jag är tråkig men i min realistiska/pessimistiska värld kan ett sånt drömprojekt aldrig bära sig.
Men än sen då? Vad kan hända?
Om det inte funkar så har hon ändå fått prova sin dröm.
Alternativet är att jag kväver planerna i sin linda. Men vad kommer hon då att fundera på varje kväll innan hon somnar? Kommer hon sluta drömma?
Nej, såklart inte.
Men jag kommer i så fall alltid vara den som sa nej, drömförstöraren.
Så jag håller mina kalkyler för mig själv och är beredd att fånga om hon faller.
Och innerst inne beundrar jag henne för att hon vågar chansa.
Förra veckan spelades Krullis Cup, jag var prisutdelare och såg några matcher.
Det är helt obetalbart att se den totala glädjen och bottenlösa sorgen i finalmatcherna.
Däremot är det inte lika kul att höra hur några lagledare, dessbättre bara ett litet fåtal, smygtoppar sina lag och låter de bästa spela medan andra får sitta på bänken.
Ni vet vilka ni är. En käftsmäll skulle ni ha.
Lika stor underhållning var det inte när mitt Östergarn mötte Visborg i innebandyns division 3. "Supertrean" kallad av vissa entusiaster.
Exakt vad som är super med den serien är jag osäker på. Superdålig? Superkass? Supersunkig? Superöverskattad?
Detta är alltså den bästa gotlandsserien i en sport som gärna vill vara den nya innesporten.
Men man kan verkligen ifrågasätta hur inne den är när ett lag med spelare som för länge sedan passerat bäst före-datum, och andra som aldrig varit bra (alltså, jag) lyckas besegra unga Visborg som ska vara gotländsk innebandys framtid.
Vi var dessutom bara åtta man och lät coach Ahlgren spela back.
Det ser onekligen ut som att framtiden på det lokala planet för den nya innesporten är om inte helt nattsvart så åtminstone bajsbrun.
Jag spelar alltid på gränsen till vad som är tillåtet i vilken sport jag än håller på med. Ibland går det bra, ibland får man betalt tillbaka med ränta.
I helgens match knäckte jag en klubba och spräckte en näsa. Dessvärre var båda mina.
Klubban var värst, de kostar en smärre förmögenhet. Näsan är svullen men läker alldeles gratis.
Veckans lista. Fem favoritidrottsmän på Gotland.
1) Dante Engström, FC Gute och Östergarn. Den enda jag tvekar att satsa fullt mot i en närkamp.
2) Jocke Lindgren, Hangvar. Med honom i laget blir Hangvar en maktfaktor i fotbollsfyran.
3) Marcus Broberg, Kappelshamn och Östergarn. Kanske inte lika snabb som i fornstora dar (nu var jag snäll), men det är alltid roligare att spela när han är med.
4) Jonas Gatu, Visby IBK. Jag trodde killen var en nolla första gången jag träffade honom, och så var han så bra. Jag är chockad.
5) Oskar Eriksson, Östergarn. En som rankar Queensrÿches hårdrocksepos "Suite sister Mary" bland världens fem bästa låtar har alltid en plats på min lista.