Så! Nu ska här skrivas lördagskrönika! Vänta lite...ska bara....så! En prilla under läppen måste jag ha när jag ska skriva. Det måste jag alltid ha när fokus krävs. Varje gång jag övningskör behövs det också snus. Eller när jag sitter och pluggar. När jag städar, diskar och tvättar är prillan också oumbärlig. Det blir ju ganska många tillfällen det och då har vi knappt börjat.
För jag måste även ha snus när jag slappnar av. I sängen på kvällen med boken. När jag åker buss. När jag lägger barnen. Framför tv:n och framför datorn.
Det är enklare för mig att rada upp de tillfällen då jag inte har snus under läppen. Dessa tillfällen är när jag sover (fast ibland somnar jag med snus inne), när jag har samlag (om det inte sker superspontant), när jag duschar och när jag motionerar (vilket jag inte gör ofta).
Jag började snusa när jag var femton år. Jag hade provat att röka också, men snabbt insett att det inte var något för mig. Jag är enormt mycket emot rökning, som sig bör med en stor- rökande mamma.
Rökning stinker, man dör av det och dessutom drabbar det andra. Ja. Jag är otroligt mycket emot beroende rökare, men en festcigg, de få gånger jag själv festar, kan det hända att jag tar. Jag är den vandrande dubbelmoralen på många vis!
När jag blev bjuden på min första snus sa det klick direkt. Jag har aldrig mått illa av snus. Aldrig kräkts. Aldrig mått dåligt. Bara mått bra.
För mig fick snuset snabbt en viktig funktion. Strax efter att jag smakat min första snus blev min pappa sjuk och dog kort därefter. Jag började snusa i smyg och satt uppe på mitt rum om kvällarna, med tända ljus och tårar trillande och en tröstande prilla under läppen. Det låter ganska tokigt, förstås, men efter det förknippas snuset väldigt mycket med tröst för mig.
Det var lite coolt också. Det var inte supervanligt att tjejer snusade då och en viss respekt fick man faktiskt när man bakade upp en fet prilla lös-snus och tryckte in under läppen. Jag blev snabbt Jenny med snuset. Och henne är jag ännu.
Snuset, det är min lilla guldkant i livet. Min lyx. Och mot guldkanter och lyx är det svårt att argumentera. Mot beroende är det svårt att argumentera.
För visst kan jag, helt logiskt, se allt som är värdelöst med snus. För mig egen hälsa, förebildsmässigt för barnen, ekonomiskt för hela familjen, tandköttsmässigt och så vidare. Men ändå stoppar jag in en prilla till och tänker "jaja, hur kul är det att vara perfekt? ".
Var hos tandläkaren för några dagar sedan. Han sa att mitt oläkta sår i tandköttet inte såg bra ut och att jag måste gå till doktorn om det inte har läkt under de två veckor som jag nu måste snusa på "andra sidan". Nu googlar jag nervöst på munhålecancer varje kväll. Står framför spegeln och letar konstigheter i munnen. Med snus inne.
Den där dubbelmoralen alltså. Som bor hos varje nikotinmissbrukare. Den är kanske äckligast av allt. Jag vill absolut inte att mina barn ska varken snusa eller röka. Jag får otroligt dåligt samvete när jag tänker på att mitt beroende ökar risken för framtida nikotinberoende hos dem. Ändå snusar jag själv.
De frågar om snus är gott och jag säger "nej det är jätteäckligt" och lägger samtidigt in en prilla under läppen och njuter. De frågar om de får smaka och jag säger "nej snus är jättefarligt" och lägger samtidigt in en prilla under läppen och njuter.
Och om några veckor har mitt sår läkt och jag glömmer allt vad cancer och tandlossning heter. Tills nästa sår dyker upp. Tills första tanden svartnar. Man är inte smart alltså.