Jag blir deprimerad av avsked
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns en scen i serien "Lost" som jag vill mena är det mest storslagna som någonsin producerats för tv. Det rör sig om en fyra minuter lång, förtätad scen som påverkat mig FYSISKT mer än något annat jag sett.
Ni som sett serien vet kanske vad jag talar om. För er andra: "Lost" är serien om en samling olikartade människor som överlever en flygkrasch på en öde ö. Detta är en mycket speciell ö, den påverkar karaktärerna på sällsamma sätt.
Genom seriens gång får vi lära känna karaktärerna genom tillbakablickar på deras liv. Små dåtidsexplosioner, ofta vackra och ibland sorgliga.
I avsnitt efter avsnitt kommer vi dem och deras historier närmare, de tillbakablickande scenerna lägger ett pussel med oss tittare.
Ju mer vi får se av deras barndom, ungdom, desto mer lär vi känna dem som personer. Deras dåtidsjag förklarar deras nutidsjag.
Avsnitten går, säsongerna likaså. De kämpar och kämpar för att kunna lämna ön, men kommer inte av den. Men de sista skälvande slutminutrarna av säsong tre omkullkastar allt.
I en tillbakablick står plötsligt de två huvudkaraktärerna Jack och Kate vid en flygplats. Man blir förvirrad, visste inte att de kände varandra före kraschen.
Jack har helskägg och ser mycket sliten ut. Han berättar för henne att han börjar flyga över Atlanten. Om och om igen, flera gånger i veckan. Han säger att han gör det för att han vill krascha.
Som tittare är man nu mycket förvirrad. Varför flyger han över Atlanten? Varför vill han krascha? Kate ser medlidsamt på Jack, men säger ingenting. De står tysta, Jack säger: "We were never supposed to leave."
Förvirringen för oss som tittar är nu fullständig.
Kate finner samtalet obehagligt och vänder om. Hon går mot bilen. Jack säger: "We have to go back to the island." Kate sätter sig i bilen och åker iväg. Jack skriker: "We have to go back!"
Och den rysning som far genom min kropp när jag förstår. Det här är ingen tillbakablick. Det är en framåtblick. Det vi ser är inte vad som har hänt, det är vad som kommer att hända.
Jag får gåshud på hela kroppen, jag skälver till och viskar "herregud" för mig själv och sedan tonas bilden ut, det är svart och jag sitter stum framför teven en lång stund, omkullkastad av det geniala i alltsammans.
Det dröjer nu ett halvår innan vi får veta fortsättningen.
Nå. Nog om tv. Jag lämnade Gotland i måndags. Det var så mycket sensommar omkring mig, så många tecken på att allt nästan var slut. Jag hatar känslan av att allt nästan är slut.
Jag har varit på Gotland sedan början av juni. Jag har rutat in mina dagar, kaffe på Rute Stenugnsbageri på morgonen, lammsafari med min dotter Charlie på dagen, ett glas vin och charkuterier i kvällssolen nere i dalen på kvällen.
Jag har förstått att dagarna har gått, men jag har inte funderat så mycket på det. Men hösten har liksom tassat närmare. Solen står lägre nu, kvällssolen orkar inte längre över husknuten på uteplatsen. Och stjärnhimlen.
I juni finns ingen stjärnhimmel på natten, men nu gnistrar det däruppe redan vid elva. Syrsor i kvällningen. Lite kyligare nu, på med höstjackan och tänd en eld.
Och jag sitter där och tittar på naturen omkring mig och jag ser det på löven och överallt: Hösten har hälsat på, tagit alla mått och syr nu kostymen i det tysta.
Jag blir så deprimerad av avsked. Jag ville inte se sommar-Gotland lida, så jag tog nattbåten hem till Stockholm.
Jag har varit här i huvudstaden i tre dagar nu. Sitter mest här i köket och tittar ut på vanvettigt trafikerade Engelbrektsgatan.
Jag saknar Gotland.
Amanda kommer in i köket för att dricka lite vatten. Jag tittar på henne länge och säger: "We were never supposed to leave." Amanda tittar på mig medlidsamt. Jag säger: "We have to go back to the island." Hon svarar inte, dricker upp sitt vatten och går och lägger sig. Jag hör hur hon stänger dörren efter sig. Jag skriker: We have to go back!