Jag blir lite gladare av proggskivan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Plötsligt blev de så tydliga, de där klyftorna som faktiskt finns mellan människor. En del är skitrika, en del är skitfattiga.
"Ska det va så svårt att fatta, att det är falsk matematik. Som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik". Peps Perssons "Falsk matematik".
Sambon rycks med i mina funderingar och vi diskuterar kommunism, kommunstyrelsen och Eva Nypelius uttalande om att, "gör man ett bra jobb ska man ha lön för det", i flera dagar i sträck. Ibland svävar vi ut lite väl och tillbringar en hel kväll i sängen med att diskutera kalla kriget, kärnvapen och Ryssland.
Våra samtal är varken särskilt djupa eller analytiska, men viktiga ändå.
När vi stöter på kunskapsluckor blir vi ivriga som små barn och slår upp ord och händelser i uppslagsverk och på internet. Tänk om man en dag skulle tappa lusten att lära sig, vad hemskt det skulle vara.
GA fått en ny redaktionschef som, i det närmaste, skryter om att han, tidigare i livet, hållit sig med svart städhjälp. Citat:
"Varför svart? Småbarnsfamilj med ont om tid och ork, för dyrt att anlita vitt...då blir det den fula vägen. Det står jag för"
Man ska ju stå för vad man gör, men själv skulle skämmas till döds den dagen städhjälpen halkade på det nysåpade golvet och bröt nacken eller fick frätande rengöringsmedel på händerna och inte hade varken försäkring eller ja, några rättigheter överhuvudtaget, bara på grund av att jag inte haft tid eller ork att tvätta mina egna underkläder och såpa mina egna golv och dessutom inte ens mage att göra rätt för mig.
Vidare berättar han om hur han, i tidningen han då arbetade för, publicerade en intervju med sin städerska om rollen som "offer" som samhället tilldelar sådana som henne.
Intervjun gick givetvis ut på att städerskan inte alls hade det dåligt och hon var alls inget offer.
Hon var glad och lycklig så (troligen för att hon aldrig halkade). Banbrytande journalistisk? Knappast. Provocerande? Så in i norden.
Trots att jag så ofta blir arg och/eller uppgiven varje gång jag läser tidningen så är tidningen ändå bland det roligaste jag vet.
Det är en högtidsstund i vår familj att, efter att ha gjort i ordning frukosten, placerat lillan i sin stol och tänt några ljus, få gå ut till postlådan och hämta dagens blad.
Sen sitter vi där alla tre vid köksbordet och läser och diskuterar eller bara skrattar. Lilltjejen vill numera även hon ha en tidning till vällingen så hon får ha gårdagstidningen. Hon kollar in bilderna och frågar " va e dä?" om varje bild. "Det där, det är Rolf K Nilsson förstår du lilla vän, visst är han stilig?". "Mmm..."
Lillan har för övrigt kommit i tvåårspuberteten, vilket innebär att det krånglas med det mesta just nu.
Hon börjar gråta för minsta sak, vilket har lett till att vi, varje gång vi blir sura på varandra, måste tillämpa våra käckaste Gullan Bornemarksröster vid våra meningsutbyten för att undvika krokodiltårar hos lillan.
Det är ganska svårt att föra fram sin surhet när man måste använda samma tonfall som en vänligt sinnad skolfröken från 30-talet.
En av veckans julepussar måste ju gå till Laila Hellgren och Oskar Pettersson som i det närmaste pendlar mellan ön och Lettland med kubikmeter av grejer till de lettiska barnhemsbarnen. Vad glad man blir av att få läsa om sådan godhet mellan finanskriser och skottlossningar ibland!
Den andra julepussen går till Dino och Ica Maxi som struntar i att sälja raketer i år och tänker på både miljön och husdjuren och kundernas vilja.
Men, utan att förringa Dino och Icas beslut eller på något sätt förminska julepussen, sitter jag ändå och funderar över det här med grisarna. Ska vi inte ta och tänka lite på dem också och strunta i att sälja julskinka i år?
Hundarna blir rädda på grund av människors behov av att smälla av raketer runt nyår och det är ju jättehemskt och synd om dem. Men grisarna dör, på grund av människors plötsliga behov av att äta deras rumpor runt jul.
Dessutom tror jag inte att den massiva grisslakten runt jul är särskilt miljövänlig den heller.
Det är ju faktiskt egentligen inte klokt vilken skillnad köttätare gör på djur och djur.
Jag blev lite gladare i alla fall, av den där proggskivan och avslutar med de bästa raderna ur den bästa låten:
" Och man försöker muta oss med bilder av visionerna.
Och när prinsar och presidenter ljuger medvetet ikapp.
Och när dom som skulle säga sanningen börjar ta tillbaka vad dom redan sagt.
Då kommer lille Gerhard hem till mig och häver sig på tå.
Och frågar vem i hela världen kan man lita på?"
Hoola Bandoola Band