Jag blir lyrisk av livet på landet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har gått och blivit uddbo igen, dock bara högst tillfälligt över sommaren. Vi har flyttat ut på min (och min brors) ärvda gård, långt ute på Näsudden. Här växte jag själv upp och här skulle jag med glädje leva för gott, om det inte vore för att det är sju mil till stan, närmaste dagis ligger två mil bort och snöplogen knappt går hit ut om vintrarna...
Det är sorgligt men sant och vi får vara glada för somrarna, åtminstone.
Jag går här och strövar och tänker att ALLA borde komma hit! Skit i ringmuren, det är bara några gamla stenar lite snyggt uppradade! Skit i Fårö, där får ni inte ens nudda stenarna och än mindre rada upp dem! Skit i Hoburgsgubben, sväng ut på udden istället! Ty här råder Friden.
Vindkraftverken är kanske inte direkt vackra, men ganska maffiga i sin mängd och så susar de så fridfullt. I hagarna springer det rabbisar och här om dagen såg jag och tvååringen en orm!
Jag märkte då att det var länge sedan jag bodde på landet för jag sprang som en galen ko, med ungen släpande efter mig, trots att ormen för länge sedan smitit iväg och gömt sig.
Här finns blåeld och vackra små åkrar, omgärdade av skog. Nere vid Nisseviken finns en fin badstrand och här om dagen var det 18 grader, men vi hade inga badkläder så vi doppade bara tårna. Restaurangen på samma plats ser inte mycket ut för världen, men världens godaste hamburgertallrik det har de, till och med när man är vegetarian.
Vår gård ligger så fantastiskt vackert till. Vi har allt här! Jättestor trädgård, skog, åkrar och hagar runt omkring oss och genom den vackraste hagen, i sann Karl Oskar och Kristina-anda, går stigen ner till havet. Där har vi utsikt över hela Storsudret på andra sidan viken. Där vandrar korna. Där står den lilla strandboden. Ja det är så ju att man blir alldeles lyrisk.
Samtidigt går jag här och vill inte alls att det ska komma några turister hit. Ty här hälsar man på alla. Här kan man vara ute och vandra på vägarna i flera timmar och endast bli omkörd några få gånger och då alltid av någon som hälsar artigt.
Här finns, förutom vindkraftverken då, inte en endaste "turistattraktion". Pigge och gänget har aldrig varit så långt borta. Och må de aldrig hitta hit. För på Udden, ska det vara som det Alltid Har Varit. Inte några jäkla resorts, stugbyar eller svartbyggen! Vindkraftverk, rabbisar, vinrankor och den stora Friden. Det är allt som behövs här ute. Storgubbar passar inte här.
Fast det är klart, vem är jag att snacka, jag bor ju bara här över sommaren och har faktiskt ingenting att säga till om. Gynnar det Näsborna och de blir glada så är så klart Pigge hjärtligt välkommen ut! Men min hage där jag låter utvandrarfantasierna löpa fritt får ingen röra!
Tvååringen är alldeles lyrisk. Hon badar naken i poolen vi köpte åt henne, skrattar åt de roliga "vinkavanka" (vindkraftverken) och går på rabbissafari med sin pappa varje kväll. Det är i kvällningen man oftast ser dem. Vi har inte sett på tv en enda gång sedan vi kom hit. Däremot såg vi några Astrid Lindgrenfilmer en regning dag. Fast huset vi bor i är mycket större än vårt radhus inne i stan, så har vi plötsligt fått så mycket Tid Över. Jag har läst ut två böcker sedan vi kom hit ut! Vi har lagat Riktig Mat nästan varje dag och ändå haft en massa tid över till annat! Vi är barnlediga med varsitt barn den här sommarn och barnen är även precis vad som fyller våra dagar.
Varje morgon vid frukostbordet frågar jag min tvååring vad hon vill göra. Och hon svarar! Hon har en egen vilja nu!
- Kalas kanske?
- Dansa stången kanske?
- Myllan kanske?
- Leka Jonna Elin kanske?
- Se Jiisus kanske?
Ja Jesus har ju blivit lite av hennes passion på senaste, förvånande nog, med tanke på att hennes föräldrar inte alls är särskilt kristliga av sig. Det var på ett bröllop i våras, efter att hon högt och ljudligt konstaterat att det var "bajs där, taket" som hon upptäckte Jesus på korset. Han som har blooood för att han har "spikat sin hand". Det enda jag själv kan tänka på när jag ser honom där på korset i kyrkan är ett skämt jag en gång hörde:
- Vill du ta emot Jesus i ditt liv?
- Nej, jag är trött på karlar.
Flugorna väcker mig i gryningen varje morgon så jag är faktiskt ganska trött, trots den stora Friden. Trött blir jag även när jag läser i tidningen om de där "storgubbar". Det är svartbyggen och innerstadssnobberi och arenabyggen och pansarvagnar för jätte- många miljoner och Anitas pappa Kalle får ingen hemtjänst om han vill tillbringa sommaren i sitt gamla hus i Tofta. Arenor och pansarvagnar, det betalar kommunen så gärna för, men när det gäller livskvalitet, då blir det stopp.
Nej, jag blir så trött. Jag puttar tidningen i pannu och går ner i hagen.