Jag erkänner, jag är en syndare
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och det var ju inte särskilt upplyftande.
Så svensk jag är började jag naturligtvis lista allt jag är dålig på, saker jag gör och egenskaper jag har som inte kan räknas som direkt goda. Mycket deprimerande.
Sen fick jag ta mig i kragen och fundera ut nåt bra också, och jag hittade i alla fall tillräckligt för att kunna konstatera att jag nog kan definieras som "vanlig".
Det är väl inte så kul att vara vanlig heller antar jag, inte så sexigt direkt. "Hej jag heter Mats och jag är vanlig".
Men det är åtminstone bättre än att vara ond och dålig.
Det finns sju dödssynder, och jag gick igenom dem en efter en för att se vilken totalsumma jag har i synd.
Högmod. Nja, ibland kanske. Jag kan nog vara rätt dryg och besserwisseraktig om jag har rätt. Eller om jag tror att jag har rätt också för den delen... Jag ger mig själv ett halvt poäng.
Girighet. Att vara girig är jättefult. Men jag jobbar inte ideellt, och jag löneförhandlar naturligtvis med målet att få mesta möjliga lön för det jag gör. Men i ordet girig ligger nåt nästan kriminellt, och jag lurar ingen på pengar. Så ett halvt poäng får jag.
Lusta. Alltså, jag är småbarnspappa med två döttrar under tre år. Lusta är inte det första jag och min sambo har tid med här hemma. Men ändå, jag ska inte hyckla. Avhållsamhet är inget för mig, jag erkänner mig själv skyldig. Ett poäng.
Avund. Jag har redan erkänt att jag är fantastiskt avundsjuk på alla som vinner pengar eller får sina hus renoverade av inredningsprogram. Jag är avis på alla som får en massa saker utan att behöva anstränga sig. Ett poäng.
Frosseri. Kunde man få två poäng hade jag fått det. Semlor, chips, ostbågar, pilsner, choklad... Innehåller det fett och socker så äter jag tills det är slut. Sen slickar jag skålen. Ett poäng.
Vrede. Japp. Ibland har jag världens kortaste stubin. Oftast riktas min vrede mot döda ting, som dammsugare eller skottkärror eller annat som fastnar, välter eller på andra sätt ställer till jävelskap. Ett poäng.
Lättja. Jag har faktiskt inte tid att vara lat längre. Jag var lat förut, men nu har jag helt enkelt för mycket att göra.
Fem poäng av sju möjliga. Jag är inte en bra människa.
Å andra sidan är det katolicismen som ligger bakom den här listan på dödssynder. Och ingen organisation eller religion är så duktig på att skuldbelägga som katolicismen.
Dessutom är de notoriska kvinnoförtryckare, abortmotståndare, homofober, hycklare och vill bota aids med frälsning så man ska nog ta deras dödssynder med en nypa salt.
Jag tror det är nyttigt att synda emellanåt. Och roligt.
Man behöver ju inte vara elak för den sakens skull.
Det blev en väldig debatt efter min förra krönika om landshövdingen och Björn Ulvaeus hus.
Och det är alltid kul med debatt.
Däremot verkar inte riktigt alla ha förstått min poäng fullt ut. Jag är inte emot Björn Ulvaeus husbygge som sådant. Jag ifrågasätter om landshövdingen hade engagerat sig och kört över sina egna jurister om det gällt en helt vanlig bonnläpp.
Det kanske hon skulle göra. Men jag tror det inte.
Vi har Ica-kort i vår familj, och som kortkund blir man bombarderad med erbjudanden hit och dit.
Vi, liksom de flesta andra, storhandlar just när vi fått lön. Bara någon vecka senare, när skafferiet fortfarande är proppfullt, dimper det ned ett erbjudande om tio procents rabatt.
Men då behöver vi bara en påse potatis och två liter mjölk, så vi sparar kanske tre spänn.
Men - nu lurar jag hela systemet genom att skjuta storhandlandet två veckor framåt, och vips får jag 200 spänn rabatt!
Det är såna där små saker som kan förgylla min tillvaro.
Ni kan för övrigt kalla mig Kupongmannen om ni vill. Det är ytterligare en bieffekt av att bli förälder.
Det började med de där blöjkupongerna de smyger ned i reklampåsen man får på BVC när ungen inte ens är född. Sen har det trappats upp successivt, och nu går jag loss med saxen som en dåre och varje gång jag handlar har jag slagsida av alla kuponger i bakfickan.
Och jag skäms inte ens.
Veckans lista, de fem bästa sakerna att frossa i sig framför tv:n.
1) Chips och dip.
2) Cheeze doodles crunchy.
3) Vanliga ostbågar.
4) Smågodis.
5) Popcorn.
Just nu är det "Robinson"-feber hemma hos oss. Även om jag får jobbiga flashbacks till min tid som nöjesreporter på Expressen. Jag har skrivit om i princip varenda dokusåpa ni kan komma på, plus några ni glömt och några ni aldrig vetat om att de funnits.
Veckan innan jag flyttade till allmänredaktionen och "vanligt" reporterjobb utnämndes jag av branschtidningen Resumé till "Dokusåpakungen i kvällspressen" med bild på förstasidan och allt. Bra eller anus, jag vet inte. Det var bara så det var.
Märkligast är kanske att Resumé ansåg det värt att lägga tid på att räkna alla dessa artiklar.