Jag facebookar - alltså finns jag
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I dag hade han inte räckt till.
Att bara tänka räcker inte för att finnas, du måste bekräftas också. Om du inte syns, finns du inte.
Och att synas, eller höras, går på nanosekunder med den nya världens teknik. Blogga, facebooka, twittra och din röst blir hörd. Eller varför inte skriva krönikor i en morgontidning. Men det är sannerligen old school om något.
Jag gillade inte alls facebook till en början.
Jag till och med raljerade över facebook och hånade folk som var med.
Jag tyckte det var ett onödigt sätt att hålla reda på folk man hade glömt att de fanns, och ett fånigt sätt att hålla kontakt med sina kompisar.
Man kan ju ringa, eller mejla, eller smsa. Eller varför inte åka och hälsa på, om ni minns det gamla bortglömda sättet man umgicks på under 1900-talet.
Men så började jag under protest, gick ur ett tag och kom tillbaka igen.
Och nu är jag fast utan att jag kan förstå hur eller varför det blev så.
(Det finns de som ännu är ovetande om vad facebook är. För er kan jag säga att det, ytterst förenklat, är ett sätt att prata med varandra och hålla kontakten över internet.)
För att vara nyhetschef känner jag mig ibland lite bakom när det gäller ny teknik, men hallå, ge mig en chans, jag är faktiskt 35 och inte det hippaste verktyget i lådan längre. Gammal man gör så gott han kan.
Nu äntligen fattar jag vad alla reklam- och medielallare pratar om när de säger "sociala medier". Nu äntligen har jag ett hum om vad kidsen pysslar med på bilddagboken och lunarstorm.
Det lustiga är att ju fler efterblivna internetfarbröder som upptäcker facebook, desto töntigare tycker ungarna att det är.
Jag läste nånstans att ungdomar numer flyr facebook på grund av att vi vuxna gillar det.
Och det är logiskt. Hur kul är det att ha mamma och pappa, eller mormor, i kompislistan? Själv hade jag skjutit ut mig fortare än elden om jag var 15 och farsan skickade en vänförfrågan.
Men nu är jag fast, som sagt. Och jag är den förste att skriva under på att det mesta som skrivs på facebook är rent nonsens.
Men det är trevligt nonsens, roligt nonsens, och ett beroendeframkallande nyfikenhetsfönster man kan glutta i när man får tråkigt.
Dessutom ger facebook en bekräftelse på att man finns. Och att nån bryr sig om att man finns.
"Jag facebookar, alltså finns jag", hade Descartes sagt om han varit med idag.
Det har kastats en del sten på Tv4s "Kommissarien och havet" som visades i söndags.
Jag kan bidra med ett par till.
Den tyskdubbade, stelopererade kommissariens osammanhängande framfart på Gotland var inte det sämsta jag sett, men bra nära.
Men roligast var ändå när fyrans programdirektör Åsa Sjöberg såg sig tvingad att svara det tusental arga tittare som hörde av sig till kanalen.
Hon motiverade beslutet att sända skräpet bland annat med att "man kan se det här som en ren bonus och en intressant upplevelse att få se vad en stor tysk kanal väljer att producera för sin publik".
Det är intressant att fyran tar sitt folkbildande ansvar på allvar. Vi ska alltså inte längre se deckare för att bli underhållna, utan för att bredda vår allmänbildning och kunskap i europeisk tv-kultur.
Sjöberg kunde sagt som det var - de fick skräpet billigt och ingen tittade innan fakturan var påskriven och tablån spikad.
Jag har lust att fråga Åsa Sjöberg varför fyran visar "Kändisdjungeln".
Hon har säkert ett svar som går ut på att det är ett unikt tillfälle för oss tittare att få se växtlivet i en del av en malaysisk djungel som aldrig tidigare visats i tv.
Jag menar, det måste ju ha ett allmänbildande syfte, för det kan ju inte visas på grund av någon form av underhållningsvärde.
"Boken är alltid bättre än filmen" sägs det. Men trots att "Kommissarien och havet" är ett bottennapp i svensk tv-historia är jag inte säker på att tesen håller i det här fallet.
Jag har haft oturen att läsa några av Mari Jungstedts deckare, och fanns det ett pris för torftigt språk, tunn intrig och fattiga karaktärer hade hon redan fått det.
Men som affärsidé är konceptet naturligtvis briljant. Jungstedt täljer guld med smörkniv och har snart sålt över en miljon böcker.
Skådespelaren Patrick Swayze är död. Därför blir listan en hyllning till honom och alla andra skådisar i filmer jag älskade på 80-talet.
1) Top Gun
2) Die Hard
3) Dirty Dancing
4) Snuten i Hollywood
5) Point break