Jag får ångest av mammabloggar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I bloggarna finns även recept på avancerade maträtter och bakverk och vackert arrangerade bilder på dessa. Till alla vackra bilder finns en liten text om den underbara dagen som modern just haft med sitt perfekta lilla a-barn. Ibland, dock ytterst sällan, skriver modern att det är lite jobbigt nu, för bebisen har blivit sjuk. Sådana meningar avslutas dock alltid med " men vem är jag att klaga, min lilla älskling har det ju mycket värre!". Så vackert. Så fint. Så perfekt.
När jag läst klart ser jag mig om i mitt eget hem. Jag ser snorkråkan som min tvååring så vackert placerat på en stol. Soppåsarna som flockas utanför vår dörr. Legobitarna som ligger precis överallt. Vattnet som ligger i en pöl runt diskhon efter tvååringen senaste diskorgie. Papperstussarna överallt efter bebisens spyorgier. Jag minns att det senaste jag bakade var en kärleksmums som blev så kladdig att ingen orkade äta upp den. Jag tänker på kartongerna med barnkläder som står uppe på vårt loft, alla ärvda och begagnade.
Och jag tänker på att jag ibland blir skittrött på att vara mamma. Ibland får jag panik när jag inser att jag haft barn, av varierande storlek, ovanpå och omkring mig tre dygn i sträck, utan uppe-
håll. Att jag inte pratat med en vuxen människa på en hel dag. Jag tänker på hur jag ibland tappar tålamodet när min tvååring vägrar släppa sin blåa polisbil för att komma in och äta mat. Hur jag ibland bara går ut, lyfter upp henne och bär henne in, medan hon gallskriker ljuvt och förmodligen får grannarna att bli sugna på att ringa socialen.
Och då får jag ångest. För att jag inte är en sån där perfekt 30-årsmamma som gör fläderblomsmarmelader och äger en sån där systemkamera. För att våra vita stoldynor har svarta handstajlade avtryck och för det ibland händer att vår unge får godis, fast det inte är lördag. Ångest.
En annan sak i de där perfekta mammabloggarna är att mammorna alltid är så väldigt snygga och stajlade på de vackra och klara bilderna som de lägger ut på sig själva. Själv hinner och orkar jag borsta håret max en gång i veckan. Och när jag väl har rett ut mina tovor orkar jag verkligen inte dra fram kameran och börja fota!
Har ni läst de två kvinnliga gästkrönikörerna som då och då skriver på GT-sporten? Evelina Lamu och Eva Didriksson. Om inte, så gör genast det. De båda tjejerna får till och nästan mig att bli sugen på sport, svett, laganda och allmän rörelse.
Annars är det kalt med tjejer på sporten. Kalt med tjejer överhuvudtaget i tidningen, tycker jag. Jag insåg härom dagen att jag är den enda kvinnliga, regelbundet återkommande krönikören på GT. Jag började fantisera om vad som skulle ske om vi alla skulle träffas, gubbarna och jag. Mats och Magnus skulle säkert prata musik, eller hus och sånt där. Bison och Uffe skulle prata om cyklar och cykling och kanske lite höns också. Men vem skulle jag prata med då?!
Jag tror jag skulle ringa efter Thunegard.
Hon är cool ändå, tanten. Läste hennes avslöjande av hur "kvinnosakskämpen" Henry Lindkvist använde en välkänd härskarteknik, osynliggörande, under ett av Thunegards första anförande inom politiken. Läste även, nyligen, hennes diss/uppmaning till familjen Bergman som jag tyckte var alldeles underbart rebellisk. Man dissar liksom inte Ingmar Bergman och hans klan bara så där. Men det gjorde hon.
Henne skulle jag ringa efter.
På tal om det. Henry Lindkvist har, i två mejl, ställt mig frågan varför lesbiska kvinnor, istället för att åka till Danmark och inseminera sig och därmed få en okänd far till sitt barn, inte bara kan ligga med en man en gång och därmed få en känd fader till barnet. Mannen kan ju, som Henry skriver "ha en plastpåse över huvudet".
Ja du, Henry. Till din och säkert många andra, "kvinnosakskämpande" mäns stora förvåning, ska jag tala om för dig att det faktiskt finns kvinnor som inte vill ha samlag med män. Som inte tänder på era uppenbarelser. Som inte ens kan bli kära i er, som inte vill leva med er och som hellre är ensamma med sitt barn, eller uppfostrar det tillsammans med sin kvinna, än att dela det med en man. Jag förstår att det kan vara svårt och smärtsamt att få denna insikt, men så är det.
Glad midsommar på er!
Kör nu för fan inte på fyllan!