Jag, liksom många andra, föddes in i Svenska kyrkan. Jag döptes i en vit, virkad långklänning med rosa inslag. Jag fick ett dopljus och två faddrar.
Jag gick i söndagsskola som barn. Söndagsskola! Jag minns inte så mycket av det, förutom att vi en gång besökte fiskaffären på Hemse..
Senare gick jag i scouterna. Lärde mig att slå knopar och göra upp eld och allt det där. Bygga vindskydd och betrakta myrornas energiska liv. Det var aldrig heller riktigt min grej alltså. Men det var kul ett tag.
Senare konfirmerade jag mig. Jag valde dock att göra detta lite frikyrkligt och smidigt genom ett två veckor långt konfirmationsläger på Snäckan i Klintehamn. Det var bra. Jag gillar frikyrkorna. Lite mer maniska men hymlar i alla fall inte med det. Där är det Jesus som gäller liksom. Raka rör.
Gifta mig skulle jag göra i kyrkan, tänkte jag. Jag hade skimrande fantasier om den dagen då jag skulle skrida ut ur Näs, eller kanske Rone kyrka efter att ha sagt ja till dröm- människan bredvid. Bli begravd klassiskt skulle jag naturligtvis också bli, ja för sådant tänker man mycket på där i tonåren. Livet och döden och allt det där.
I samband med att pappa dog när jag var 15 kom kyrkan att spela roll igen. Jag minns prästen som kom hem till oss i samband med pappas bortgång och som senare begravde pappa- Julius Mehler. Han var så mild. Jag minns ljuset som brann längst fram i kyrkan genom hela begravningsakten. Det var fint.
Jag brukade ta moppen ut till Näs kyrkogård sen. Ta med fika och sitta där och prata med farsan. När ungarna kom åkte vi dit och visade upp dem. Det har varit otroligt skönt att ha en plats att gå till. Till farsan, liksom.
Jag var 20 när jag gick ur Svenska kyrkan. Det var det året då jag gick på Kvinnofolkhögskolan och hängde på flatklubbar varje helg. Jag såg på mina vänner och såg deras kärlek och kunde för mitt liv inte förstå varför de inte hade samma rätt till Gud som jag hade. Jag hörde om motståndare av kvinnopräster, kokande homofobi och tal om synd. Jag såg Jesus hänga blödande på korset med anklagande blick. Det passade liksom inte in i min syn på vad Gud eventuellt var.
Under många år kallade jag mig ateist. Men har, på äldre dar, kommit fram till att det där med ateist inte alls stämmer på mig. Kanske beror det på att min pappa är död? Det är svårt, ja nästan omöjligt, att tänka att han bara försvann. Hur logiskt det än må låta, är det stört omöjligt att tänka sig att någon man älskat så mycket bara är borta och nedgrävd och att alla ord som jag har sagt sedan dess bara varit ut i tomma intet. Trots att jag vet hur det är, så kan jag inte gå med på det. Jag måste få låssas. Och det där som troligen är på låssas, det är min andlighet.
Och för mig är allt det där fina som andra kallar för Gud, någonting fint och mjukt och snällt. Inte blödande, anklagade och homofobiskt.
Sedan jag gick ur Svenska kyrkan och slapp ifrån det där skitnödiga, har jag kunnat tänka mer fritt. Skapa mina egna uppfattningar. Nu när ingen längre säger åt mig hur det är och ska vara och hur det var, har jag och Jesus blivit riktigt bra kompisar faktiskt, nu när jag inte längre behöver revoltera hela tiden.
Vi pratar om Jesus Kristus i tid och otid här hemma. Vi kan dock för tillfället inte besöka kyrkorna och det beror på att ungarna blir rädda av Jesus blödande uppenbarelse där inne helt enkelt. Och det säger en hel del om Svenska kyrkan idag, tycker jag. För ibland blir jag också rädd.
Det finns otroligt mycket fint och bra med kyrkan. Men för mig funkar det inte med allt det där hatet, alla fördomar och all unkenhet som osar ifrån den, kyrkan. Jag och Jesus får hänga efter arbetstid istället.