Jag fick aldrig se Ravellis räddning
Ravellis klassiska räddning. Foto: Eric Draper/SCANPIX
Foto: Eric Draper
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men det är så jag lever mitt liv. Frivilligt.
Jag sorterar medvetet och omedvetet allt, gör listor i huvudet för att komma ihåg viktiga saker, eller ännu hellre för att minnas sånt jag glömt.
Jag brukar ha med veckans lista i min krönika, och jag älskar verkligen listor. Jag fattade inte varför förrän jag läste boken "Naiv: Super" av Erlend Loe. Där listar huvudpersonen allt möjligt, och ett effektivare sätt att resa i minnet bland händelser och saker man aldrig samlat i fotoalbum finns inte.
Sen finns det sånt som aldrig bleknar, naturligtvis. Jag kommer alltid att minnas mina barns födelse, min pappas död och andra mer eller mindre livsavgörande händelser.
Men veckans lista blir lite längre den här gången, och annorlunda än tidigare. Det sägs att det finns stora nyhetshändelser som varit av sådan magnitud att alla minns var det var eller vad de gjorde när det skedde. Ingo Johanssons tungviktsseger var en sådan, men då fanns ju inte jag ens på planeringsstadiet.
Detta är min lista, viktiga händelser och vad jag gjorde då:
Estonia-katastrofen 1994.
Jag kom inlarvandes på Gotlands Tidningars sportredaktion närmare lunch, på gott humör och fattade inte varför alla var så tråkiga. "Vad är det med er", undrade jag varpå Magnus Ihreskog tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet, pekade på tv:n och svarade "har du inte sett vad som hänt".
Sverige-Rumänien, fotbolls-VM 1994.
Antagligen är detta det sportminne som min generation kommer bära med sig längst. Det minne vi kommer terrorisera våra barnbarn med. Jag jobbade den kvällen, och cyklade i pausen mellan ordinarie matchtid och förlängning hem till Pernilla.
Jag klarade dock inte av att se straffläggningen, jag stod i köket och lyssnade, och Ravellis räddning fick jag se på reprisen.
Olof Palme mördad 1986.
Tolv år gammal var jag i Åre med familjen på semester. Jag och brorsan delade rum på Hotell Fjällgården, och vaknade av klockradions dystra meddelande. Jag var för liten för att fatta exakt vad mordet innebar, men stor nog för att inse allvaret.
Tsunamin i Thailand 2004.
Jag var på Munken den annandagskvällen när telefonen började ringa. En vän som höll på att gå sönder av oro över sina föräldrar bad mig kolla med Expressen om det fanns besked, för UD hade inget att säga. Någon minut senare ringde min chef med ordern "Ta första planet till Stockholm, du måste jobba". Något dygn senare var jag på plats i Thailand, men det är en annan historia.
Mordet på Anna Lindh 2003.
Jag gick på mitt skift klockan 16.00 på Expressen. 16.30 kom larmet. Sedan tillbringade jag en hel natt och en morgon utanför Karolinskas akutmottagning. Och de kommande fem dygnen, tills jag klev av mitt skift, blev fullständigt kaotiska.
9/11-attackerna 2001.
CNN rullade konstant på Expressens redaktion, och först förstod ingen allvaret. "Det är ett sportflygplan bara", sa jag till redaktör Björkman. Och de första bilderna visade bara ett av tornen, det andra stod bakom. När plan nummer två kraschade fattade vi ingenting. Sen blev det sedvanligt kvällstidningskaos, men jag som då var nöjesreporter blev aldrig inblandad utan packade ihop och åkte hem.
Gör en egen lista. Det är kul, jag lovar.
Lista dina fem favoritlekplatser. Du ska få se hur minnena kommer tillbaka, slagsmål du glömt, tårar som sedan länge torkat och vänner som du inte ägnat en tanke på årtionden kommer tillbaka.
Lista dina fem första cyklar, fem lärare du gillade/hatade, fem tråkigaste klassrummen, fem förälskelser. Man minns mer än man minns, om man säger så.
Det är helt sjuka saker som poppar upp varje gång jag sätter min hjärna i det här minnesläget. Varför minns jag Benny Althins röda jofahjälm? Att Mark Ronqvist hade en svart CCM, att Jocke Söderstrand i trean försökte sno mitt röda dödskallesuddgummi (men jag kom på honom och snodde ett annat suddgummi av honom som straff) eller att tuffa killarna Ronny och Conny i storebrorsans klass en gång lurade mig att sätta mig i en vattenpöl för att få tio spänn?
Det sistnämnda borde jag verkligen förträngt.
Det händer att jag springer på Conny på stan emellanåt, vi säger "tjena tjena" och jag tänker att jag nån dag ska kräva honom på den där tian.
Risken är väl bara att han glömt det. Jag får be honom göra en lista på temat "fem lågstadiekillar jag lurat att sätta sig i en vattenpöl."