Jag gick ut på stan en dag. Nej, det gjorde jag inte. Jag gick ut på internet och det var som att gå ut på stan, på en basar, på en medeltida marknad där folk stod och skrek åt mig hur jag skulle vara och vad jag skulle göra.
Nu. För annars!
Jagad, iakttagen, måltavla för påverkan. Från alla håll dök de upp.
Jag fick en slags digital tinnitus tills jag loggade ut och ställde mig i skuggan med ryggen mot brandväggen, eller om det var en vägg av tegel, och flämtande andades ut.
Jag gillar de ödsliga gatorna, att flanera bland lagom många människor, stanna till när jag har lust och ta del av det jag vill ta del av.
Jag har alltid haft lite svårt för folk som talar om för mig vad och hur jag ska göra. Jag vill göra saker på mitt sätt när jag själv har lust.
Men så gick jag alltså ut på nätet en dag.
De där marknaderna jag besökt på skilda håll i världen, så häftiga med sin färgprakt och sin myckethet, med sina dofter av kryddor och svett. Så fruktansvärda också med alla försäljare som inte lämnar en i fred så fort man saktar ner på stegen eller möter en blick. ”Special price only for you”.
Det har alltid växt till en slags crescendo i huvudet tills jag räddat mig ut därifrån.
Kanske beror det på mina drag av cellskräck. Jag tänker att det är tur att jag aldrig blev bra i ishockey för jag hade ändå inte vågat göra sista målet och hamna underst i en sådan där tv-puckhög.
Hellre hade jag skjutit utanför.
Men, på internet. Från alla håll kom de: erbjudanden jag inte bett om, annonser som hoppade upp framför mina ögon, filmer som började rulla och som jag ibland inte begrep hur man fick stopp på.
Plötsligt började helt enkelt någon att prata. Vem fan var det? Kan inte någon uppfinna en nix-tjänst för Internet?
Och så klickade jag in mig på Facebook och där var det rena galenskapen. Från alla håll kom uppmaningar: Gilla det här. Klistra in. Lägg upp. Dela vidare. Annars!
Knappt hann jag parera den ena uppmaningen förrän det kom ytterligare en från ett annat håll: Dela. Annars tar jag bort dig som vän. Lomhörd flydde jag alltså därifrån.
Jag gjorde ett inlägg i ansiktsboken. Jag berättade om att jag besökte en viss plats, ingen märkvärdig, en plats, bara, jag inte brukar besöka. Jag hade hört talas om folk som fått flera hundra ”gilla”, själv fick jag bara några stycken.
Jag kan inte tolka det på annat sätt än att jag är mycket mindre värd än de allra mest omtyckta.
Det gjorde mig lite ledsen.
Så jag loggade ut. Tror jag ger fan nu. Ty livet är det som levs i den verkliga världen. Så har jag uppfattat det.