Jag flydde ut - gubbarna satt kvar
Jag fick nys om att det finns en bastu nere i Valleviken och att denna bastu ibland är öppen för allmänheten. Jag råkar vara hemskt förtjust i bastubadande, pappa var finne. så jag begav mig dit häromdagen.
Foto: Bertil Ericson
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var en speciell upplevelse. Jag tog av mig kläderna i omklädningsrummet och lyssnade på det böljande samtalet där inne. Gotländska diftonger ekade mellan träväggarna.
Jag steg in i bastun. Åtta gubbar på översta raden, 16 ögon stirrade ur det skumma ljuset. De tystnade alla när jag steg in. Mycket nakna och mycket bredbenta satt gubbarna där sida vid sida.
Något litet fniss och kanske en armbåge i någons midja när de såg min handduk som jag omsorgsfullt virat runt min kropp för att täcka penis.
Jag insåg misstaget och försökte så avslappnat som möjligt göra mig av med handduken. Jag satte mig på raden under gubbarna och där satt vi i tystnad. Jag satt och funderade på om jag skulle inleda en konversation. Kanske prata om p-biljettsproblematiken i Visby. Eller de nya 80-vägarna mot Fårösund. Men det var så svårt att hitta en ingång. Så vi förblev tysta.
En av gubbarna böjde sig fram efter en stund och hällde en stor mängd vatten på aggregatet. Det blev oerhört varmt. Jag kisade och ojade mig. Han hällde på mer vatten och det blev outhärdligt. Jag flydde ut. Gubbarna satt kvar. Jag förstod långt senare att det var deras subtila sätt att köra ut sommargotlänningen ur bastun.
Jag har inte varit på Gotland särskilt länge, men jag har redan börjat förstå hur det här med sommargotlänningar fungerar. Det finns två typer av sommargotlänningar på ön. Först och främst finns det de som säger att de "varit på Gotland i alla år". Det räcker med att de sätter sig på Gotlandsbåten så förvandlas de till gotlänningar.
De blir liksom urgotlänningar, mer gotlänningar än gotlänningarna själva. Det är målarfärg på byxorna, helskägg och ett plötsligt drag av bisterhet i deras ansikten. De körde runt i en Volvo Duett förr om åren, men den rostade ju sönder, så nu får det gå med en Citroen Berlingo, stor och praktisk, bra att ha bräder i. De bär snickarbyxor och lädersandaler. Stråhatt på huvudet, morakniv i bältet. De har ständigt med sig en tumstock - det finns ju alltid chans att man snubblar på en begagnad fönsterruta någonstans.
Det finns naturligtvis ingen riktig gotlänning som skulle gå klädd på det där underliga sättet, men sommargotlänningarna av den gamla skolan har fått för sig det. Vägrar Visby gör de också, för de hatar turisterna.
De tyckte Gotland var finare förr om åren, när det inte var lika "invaderat". Ska de till nån stad får det bli Slite, in på Systemet och så hem igen. De riktiga gotlänningarna ser naturligtvis igenom de här posörerna hur lätt som helst. De ser igenom den andra typen också - gruppen vi kallar "ny-sommargotlänningarna". De som bara varit på ön i någon sommar eller två , men som redan hunnit bli fullkomligt förälskad i den.
För vänner och bekanta som blivit kvar på fastlandet beskriver de ön som om det vore Edens lustgård. De är villkorslösa i sin kärlek. Visa dem en asfalterad vägkrök på väg 140 och de ropar "GUD VAD VACKERT". De åker runt i sina hyrbilar och säger "ååå" vid varje ny vy. Deras kärlek till den här ön är direkt osund och kanske också en smula förfalskad - har de nu gått och köpt en kåk för tre miljoner så är det väl lika bra att börja dyrka ön den är byggd på.
Ny-sommargotlänningarna. Frågan är om de inte är ännu löjligare än ur-sommargotlänningarna. Om man ska välja ut en fåntratt av alla dessa fåntrattar som samlas under kategorien "ny-sommargotlänningar" så är sannolikt jag den mest typiska.
För två år sedan hade jag inte varit på Gotland - nu är jag plötsligt tokigt frälst i ALLT som har med ön att göra. Ge mig en asfalterad vägkrök och jag går ner på knä.
Vill ni träffa mig så finns jag på norra Gotland. Följ bara ljudet av "åååå" i fjärran.
