Jag förstår inte att jag aldrig lär mig
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag skulle nöja mig med dum.
Om jag inte köpt allt skräp jag burit hem genom åren skulle jag ha varit miljonär. Eller åtminstone en lyckligare människa med mer plats i garaget.
Jag fattar inte att jag aldrig lär mig att man får vad man betalar för.
Skruvdragare, cyklar, mejslar, knivar, husgeråd, det finns hur många exempel som helst där jag sett landminan och sen med berått mod gått fram och hoppat jämfota på den.
Jag har dragit kreditkortet och glad i hågen traskat hem med mitt fynd. Ibland har det handlat om dagar innan jag kommit på hur blåst jag är, i andra fall har jag ångrat mig redan i kassan men ändå gått därifrån med en kartong Taiwan-smäck som faller sönder i smådelar innan jag fått upp prylen ur kartongen.
Det lönar sig inte att köpa skruvmejslar för fem spänn styck på Jula. De ser ut som riktiga skruvmejslar, känns som riktiga, väger som riktiga men när du ska använda dem visar det sig att de är gjorda av papier maché.
I tio fall av tio slutar det med att jag tvingas köpa nya saker av bättre kvalitet, sen blir skräpet liggande på en hylla någonstans.
Jag kan ju inte kasta sakerna jag betalat pengar för, de ser ju ändå ut som riktiga saker. Att de inte fungerar är en petitess i sammanhanget.
Vän av ordning och ovän av kommersialism hävdar då att det inte är mitt fel att jag är korkad. Det är affärens fel som lockar mig att köpa värdelösa grejer genom sin smarta marknadsföring och att jag borde ta kvitto + värdelös sak och gå och kräva pengarna tillbaka.
Visst. Så kanske det är. Men grejen är att jag vet att jag gör fel när jag köper prylarna, innerst inne känner jag på mig att det här nog inte är den smartaste investeringen.
När prylen sen visar sig oduglig blir det bara en bekräftelse på det jag redan visste, och jag tänker att jag får stå mitt kast, ta mitt straff och skämmas.
Jag orkar sällan tjafsa. Jag skyller mig själv och går surmuttrande tillbaka och köper de dyra sakerna på hyllan bredvid istället.
Men Pavlov hade gått bet på mig om jag varit hund, för det dröjer inte länge innan jag kommer hemdragandes med nästa verktyg från valfritt låglöneland.
Jag är lågprisvaruhusens bästa kund. Jag borde få stammiskort på Överskottsbolaget, hedersmedlemskap i Ikea och egen parkeringsplats utanför Rusta.
Jag borde byta namn till Clas Ohlson.
Fyra vuxna män, vi kan kalla dem begåvningsreserven i Kappelshamns fotbollslag, tankar diesel på två hyrbussar.
Fyra vuxna män glor lika häpet på dieselpumpens räkneverk som stannar exakt på 1500 kronor. På öret.
Fyra vuxna män häpnar en stund över det osannolika i detta, sätter sig sedan i bussarna och åker och lämnar tillbaka dem.
Fyra vuxna män kommer inte förrän två timmar senare underfund med att pumpen hade ett automatstopp på 1500 kronor och att en av bussarna därmed inte blev fulltankad.
Fyra vuxna män bör passa sig för att kalla någon annan dum i huvudet ett tag framöver.
Summan av ens bekymmer är alltid mer eller mindre konstant. Tillvaron strävar efter jämvikt, och det är därför man aldrig får vara riktigt glad.
Om tandvärken släppt stukar man snart foten. Om en unge blir frisk blir den andra sjuk.
Om man lagat gräsklipparen går bilen sönder.
Det slår liksom aldrig fel.
Som en vis man en gång konstaterade: Aldrig får man vara glad, och är man glad då regnar det.
Vid nyår lovade jag mig själv att gå ned från mina stadiga 81 kilo till matchvikten 75 till första april.
Jag var dessutom stursk nog att skriva det i en krönika.
Nu kan jag rapportera att detta gick åt skogen.
78 visade vågen på härom morgonen. Några steg i rätt riktning förvisso, men nära skjuter ingen antilop.
Nu hoppas jag på att fotbollsäsongen ska trolla bort resten. Att jag skulle visa tillräcklig karaktär att säga nej till godis, chips, whisky och alla andra glädjeämnen i livet sätter jag däremot inget hopp till.
Men jag lovar heligt att inte sluta snusa. Där sparar jag några kilo i alla fall.
Veckans lista. Fem säkra vårtecken i mitt liv.
1) Badrumsgolvet är täckt av små svarta gummikulor från Rävhagens konstgräsplan.
2) Tvåmänningen är framdragen ur sitt tält och väntar på kärlek och omvårdnad.
3) Trehjulingar, cyklar och trampbilar förvandlar yttertrappen till en hinderbana.
4) Alla mina jackor luktar brandrök.
5) Jag bygger något till barnen i trädgården bara för att få en anledning att vara utomhus. I år blev det en gungställning.