Sitter en kväll och lyssnar på sorglig musik. Sorglig musik gjord av gamla gubbar. Det har tidigare stört mig väldigt mycket, det faktum att den musik jag helst lyssnar på oftast framförs av killar, män och gubbar.
Men efter att ha bekänt detta för ett par äldre och visare vänner har jag nu bestämt mig för att släppa lite på principerna och nojjorna. Det gör ingenting att jag tycks föredra musik gjord och framförd av män. Det får gå.
Jag är svag för när musiken blir sådär magisk, pampig och vemodig. Silverbullit, Simon & Garfunkel och så Håkan såklart. I smyg kan jag uppskatta Uffe Lundell och Eldkvarn också. Inte för att inte kvinnor kan göra magisk och pampig musik.
Robyn till exempel, gör alldeles fantastisk musik. Aretha Franklins röst är mer än pampig och Säkerts texter kan vara hjärtknipande vemodiga. Ändå är de flesta skivor jag äger skrivna av män. Och det får gå.
Jag hade gärna varit med i ett band. På gymnasiet gick jag musiklinjen och hade sång som huvudinstrument. Då fick jag sjunga Ozzy Osbourne allt som oftast.
Det var väl helt okej och de snyggaste killarna tyckte att man var lite cool då och så fick man hångla med dem sen.
Men jag hade gärna sjungit annat också. Håkan till exempel, eller Christian Kjellvander. Och Johnossi. Hade jag fritt fått välja vilket band jag skulle sjunga i av alla band på hela jorden hade jag nog valt Johnossi. Eller Mando Diao. Eller Rolling Stones, varför inte?
Jag är gift med en som gillar dem och jag gillar tanken på hur han, i yngre dagar, satt med sina killkompisar och drack öl och lyssnade på Rolling Stones. Det känns lite mörkt och mystiskt på något sätt.
Någon frågade hur många gånger jag på olika sätt, under ett år, kan formulera att män är svin. Det gör mig lite sorgsen. Jag tycker inte att män är svin. Jag gillar män. Jag är till exempel gift med en man. Jag har lovat att älska en man i nöd och lust. Det går bra faktiskt.
Över förväntan så att säga. Han är som en mild bris över en sommaräng och jag är som en orkan. Vi kompletterar varandra på ett utmärkt sätt.
Min närmaste arbetskamrat är också man och det går också bra. Kanske för att han också är som en mild bris över en sommaräng. Jag gillar milda män. Milda med bestämda. Hårda när det behövs med aldrig i onödan.
En annan grupp män jag gillar (och tillåt mig nu att generalisera) är män som är bönder. Ni vet.
De där med hjärtat på rätta stället, som strävar på, gnäller lite på mjölkpriserna, drar ett varv med traktorn, har stora valkiga händer och skrattar sådär bullrigt. Sådär som min pappa var.
Min egen far, blandat med den moderna mannen (som dammsuger och vabbar och byter bajsblöjor) och där har ni min idealman.
Men även om man inte passar in i den mallen kan man bli omtyckt av mig. Jag tycker i regel inte att folk är svin. Jag går inte runt och hatar folk som grupp.
Alexander Schulman gillar jag också. Inte lika villkorslöst som Håkan, men näst inpå.
När jag väl tänker på det inser jag att Håkan Hellström och Alex Schulman är lika på det sättet att de inte verkar vara särskilt rädda för att öppna hjärtat och dela med sig lite. Visa sig svaga. Min egen man och min närmaste arbetskompis är likadana. De går inte runt och spelar spel.
De går inte runt med den där manligheten liggande som en tjock hinna över kroppen utan de bara är. Och det gillar jag. Det gillar jag med alla människor. Såna som bara är.
Magnus Ihreskog är nog också lite så, tror jag. Ni som läst både honom och mig kan nog märka att delar av hur jag uttrycker mig kommer därifrån, från honom, vilket oundvikligt blivit så då jag läst honom så länge jag kan minnas.
Han, liksom Alexander Schulman, liksom Håkan har helt egna sätt att uttrycka sig på, vilket jag också hoppas få, med tidens lopp. Ett eget språk. Jag beundrar alla som har ett eget uttryckssätt, kvinnor som män.
Nu är jag 26 år. Fick visa leg när jag köpte snus igår. Det kändes bra. Men nu ska jag luta mig tillbaka och välkomna åldrandet.