Jag gick loss med kofoten i vårt hem
FLÄ FLÄ FLÄ. Emil Daun, Marcus Enström, Johnny Johansson och Micke Andersson i Fairyland Few. Foto: Bengan Zettergren/arkiv
Foto: Foto: Bengan Zettergren/arkiv
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så jag plockade fram kofoten.
Nu ser vårt hem återigen ut som en byggarbetsplats, och lär så göra under lång tid framöver.
I ärlighetens namn såg det faktiskt ut som en byggarbetsplats redan innan jag började riva väggen som sen ledde till att jag ska byta golv, lister, dra ny el och tapetsera tre rum.
Men när man bor i ett renoveringsobjekt blir man blind efter ett tag. Nåja, inte blind kanske, men man får grön byggstarr, vilket är en slags ögonåkomma som gör att man inte längre ser omålade tak, lister som saknas och hål i väggarna där det borde sitta lampknappar.
Vi är ganska stolta över vad vi lyckats åstadkomma hittills med vårt hus. När vi flyttade in för tre år sedan höll det 60-talsstandard, och då menar jag bokstavligen. Ingen hade gjort något alls med huset sedan 1963, förutom att slita på det och låta det förfalla.
När vi får besök visar vi stolt upp allt det nya, men folk tittar alltid ändå på det omålade taket, på listen som saknas och hålen i väggarna.
"Jaha, här har du lite kvar va", säger de och när de lutar sig fram för att titta närmare på ett av vägghålen vill jag bara slå dem hårt i ryggen med en spade.
För det är först då vi själva ser allt som borde göras, allt vi blundar för eller låtsas som att det inte finns.
Jag gör saker i fel ordning, istället för att göra klart det jag håller på med påbörjar jag ett nytt projekt någon annanstans i huset. Ett projekt som bara är kul ett tag, tills jag hittar på något annat.
Men kom igen, ge mig en chans, det är faktiskt inte så lätt att renovera när man har småbarn. Lagom jag blivit varm i kläderna med kofoten i söndags fick jag ta en tvåtimmars paus eftersom lilltjejen skulle sova middag.
Inte lätt att vara effektiv då.
En gång skickade vi ett brev till ett sånt där renoveringsprogram på tv. Jag minns inte vilket, men både jag och sambon var övertygade om att vi skulle vara världens bästa val för produktionsbolaget.
Småbarnsfamilj, Gotland, hus med enormt renoveringsbehov.
Men icke.
Det är väl bara att inse att om det ska bli något gjort så får man göra det själv. Alternativt betala någon annan en förmögenhet för att fixa det.
Ibland, inte alls sällan faktiskt, drömmer vi om att åka på semester en månad och komma hem till ett färdigt, nymålat hus med alla lister på plats.
På tal om produktionsbolag, Gotland är hett just nu. En kör i "Körslaget", mäklarprogram, Melodifestivalen, dejtingprogram, finbesök av Izabella Scorupco och Michael Nyqvist, eventuellt en ny säsong av "SOS Gute" och så Gert Fylkings storslagna planer för FC Gute.
Jag blev eld och lågor över Fylkings fotbollsplaner, även om det är minst sagt oklart hur det ska gå till att spela upp FC Gute i Allsvenskan.
Men kan det bli mycket sämre än nu? FC Gute har självmant skrinlagt planerna på avancemang eftersom ekonomin inte tillåter det. Förvisso ett riktigt beslut och ett ansvarsfullt agerande som vissa andra lag på ön som är ute på hal is borde lära av.
Men det innebär å andra sidan att vi är hänvisade till antingen ett mirakel eller Gert Fylking om vi någon gång ska få ett elitlag i en riktig idrott på Gotland igen.
Ni får ursäkta, men det blir lite mer sport nu. För jag kan inte hålla mig.
Jag skrev om den lokala innebandyns bajsbruna framtid förra veckan, och några dagar senare spelades distriktsmästerskapet.
Tre (3) lag var anmälda på herrsidan.
Hm. Jag kanske var lite väl optimistisk i min framtidsprognos.
Å andra sidan är det lika många lag som Visby Ladies kommer att ha spelare i sitt med en vecka kvar till premiären i höst, så sett ur den synvinkeln är innebandy i sanning en folksport.
På mitt jobb pratas det nästan ohälsosamt mycket om musiktävlingen Popgiss som växer för varje år. Jag är inte med i något lag, mina kunskaper anses nog för smala (utvald hårdrock mellan 1975 och 1991) men jag hänger inte läpp för det.
Jag tar revansch med veckans lista, fem gotländska favoritmusiker och band.
1) Tobias Fröberg. För mig naturligtvis mer en vän och före detta jobbarkompis än en fantastisk musiker. Vilket han också är.
2) Di Sma. Bredbent pubrock som kanske blir hjälpt av att man alltid är minst salongsberusad när man hör dem.
3) Smaklösa. Nej, de är inte musiker, de är instrumentägare. Men ändå. De är väl i alla fall roliga?
4) Mojje. Mina ungar sålda på honom.
5) Fairyland Few. Nån som minns dem? Nähä. Men jag bara måste ha med dem på listan eftersom jag 1) tycker det är kul att berätta att bandet raskt gavs öknamnet Flä Flä Flä eftersom det inte gick att uttala efter några öl och 2) jag hittade en skön bild. Och dessutom är de mina kompisar.