Jag gifte mig med dunder och brak
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bara det att jag har ett nytt efternamn. Nu heter alla i familjen samma sak. Vi är enade. En klan. Perssons pack.
Ni som klippt ut och ramat in förra veckans krönika kan ta ner den från väggen och kasta den direkt. För efter tre veckors sol och rekordvärme så vet ju alla hur det gick på just min bröllopsdag. Åskan kom runt lunch och drog iväg någonstans fram emot midnatt.
Stortjejen var livrädd och hade hörselskydden på genom hela cermonin. Vi fick i princip skrika fram våra "ja" för att överrösta dundret.
Regnet öste ner hela dagen och strömavbrottet bildade högar med disk inne i köket. Maten hann som tur var bli klar precis innan hela ön släcktes.
Och fint var det. Det är ta mig fan inte alla som får gifta sig med sådant dunder och brak! Och när jag väl tänker på det så var det ju klart att det skulle bli dunder och brak den dagen Jenny Thomasson fick bli gift!
En annan som det är dunder och brak om är Ingrid Thunegard. I tisdagens tidning gav hon självaste Eva Nypelius en avhyvling efter att hon sagt "jag är ingen kvinnosakskvinna". Bra skrivet, Ingrid!
För visst känns det fruktansvärt omodernt och otrevligt att säga en sådan sak år 2010? Det känns helt enkelt sååå 1999. Och typiskt...typiskt centern faktiskt.
Henry Lindkvist och Wera Svensson syns båda ofta till på sossesidan i denna fantastiska tidning. Henry skriver ofta att han ger "den äldre generationens syn" på saker och ting och jag blir alltid lika lugn varje gång jag läser just den frasen. Lugn inför framtiden så att säga. Ty det är skönt att veta att det inte alls var bättre förr.
Skönt att veta att vissa av de där åsikterna som den så kallade "äldre generationen" kläcker ur sig hit och dit, just är precis det. Äldre. Förlegade. Borta snart. Förhoppningsvis.
Att som Wera skriva att "sexualiteten är svår att tämja" är som att indirekt skriva att de inte kan rå för det, våldtäktsmännen. Att de inte kan stå emot sin vilda sexualitet. Att som Henry Lindqvist förminska den olagliga handlingen att köpa sex på det viset, ja. Det hade helt enkelt gjort mig fly förbannad. Om det inte vore för det att jag ser hoppet. Ljuset i tunneln. Jag ser min egen man och hans killkompisar och ser hopp. Hopp om en ljusare morgondag. Nästa person som säger att det var bättre förr ska få sig en rak höger av mig.
Stockholmsveckan går emot sitt slut. Vi har en kompis hos oss denna vecka som lånar vår gäststuga och njuter fullt ut av veckan. Han har helt enkelt så jäkla roligt.
Folk gillar inte det, att de har roligt. Folk får andnöd när de tänker på all champagne som sprutas ut, eller snarare, som sprutades ut.
Det får man ju inte längre. Storebror staten kom och lade sig i och bestämde att champagne det ska man dricka upp, inte hälla ut. Storebror staten föredrar fylla framför denna styggelse att hälla ut pengar. Det är jantelagen vi lever efter och så tänker vi alla på barnen i Afrika. Som inte ens kan hälla ut vatten.
I vissa ledare och insändare kan jag mellan raderna skönja ett sådant innerligt förakt för denna vecka. Vissa skriver till och med rakt ut att "såna där" ska inte få komma hit. För här på Gotland är det meningen att man ska gå på stenstränderna och tänka djupa tankar. Se en gammal Bergmanfilm i någon gammal lada.
Cykla längs med kusterna i solnedgången och i cykelkorgen ska det ligga en stenugnsbakat bröd från något av våra fina bagerier. Njuta av primööööörer och gutniska traditioner. Eventuell fyll...erm, förlåt berusning ska komma ur gotländskt producerat vin, köpt i någon av alla våra pittoreska gårdsbutiker. Det ska vara så fint allting. Så jävla kulturellt. Det stinker skit tycker jag. Det är elitism på högsta nivå.
Om två år tror jag att Stockholmsveckan är borta Det vi inte tycker är fint och bra nog, det gör vi oss av med här på ön. De som tror att de är något, dem gör vi oss också av med. Usch.