Sedan hon började på förskolan för fem år sedan har vi som föräldrar fått inpräntat att familjen är det bästa för barnet. Inte handla innan vi hämtar. Inte lämna in i onödan. Helst inte utnyttja den tiden vi har rätt till när/om vi inte har jobb eller är sjukskrivna eller föräldralediga. Barnet mår bäst hos oss.
På förskolan tävlar föräldrarna i att hämta tidigt. Föräldrar jobbar på de mest omöjliga tider för att kunna hämta sina barn senast femton. Barnen som tvingas vara kvar till sjutton är det mycket synd om, det vet alla. Barnen som tvingas gå fem dagar i veckan också.
Under alla åren har vårt barn varit ledig minst en dag i veckan, ofta två.
Dagis kan aldrig bli viktigare än familjen. Ingenting som görs på dagis är någonsin viktigare än att vara med sina föräldrar.
Det visste jag till och med juni i år. Då var hon sex år och tre månader.
Nu är hon sex år och fem månader och börjar i förskoleklass (tidigare kallat lekis). Mellan 8.10 och 14.10 ska mitt barn nu vara på plats på skolan. Vi har egentligen inte rätt till tid på fritids just nu, men fritidspersonalen har klargjort att de ändå anser att det är viktigt att hon får vara där någon dag i veckan. Det är nu inte längre självklart att jag som förälder klarar av att stimulera mitt barn i den grad som hennes ålder nu kräver.
Förskoleklassen är inte obligatorisk, men man vill helst att barnen är där måndag till fredag under angiven tid. När hon börjar i ettan om ett år måste hon enligt lagen vara där under angiven skoltid. De flesta föräldrar till skolbarn som jag känner sjukanmäler barnen hellre än att ansöka om ledighet eftersom dessa ansökningar så sällan medges. Då anses det alltså nästan skadligt för barnet att vara hemma, alternativt åka på semester. Enligt Svea rikes lag är det om ett år alltså bättre för mitt barn att spendera den största delen av dagen hemifrån. Det verkar bara vara en tidsfråga innan även förskoleklassen (lekis) blir obligatorisk den också, senast i torsdags skrev Gustaf Hoffstedt en insändare i ämnet.
Jag gråter inombords. Vill inte släppa taget. Tycker det känns allt annat än naturligt att släppa iväg henne till skolvärlden med sina enorma barngrupper, skolgården utan staket och så mycket eget ansvar. Hon är sex år. Jag upprepar: sex år.
Chocken över att ha gått från oumbärlig till knappt nödvändig på två månader är total och jag grinar sammanbitet om kvällarna och väser om att staten tar våra barn medan maken funderar över vilka saker hon kan tänkas behöva ha med sig i den nya ryggsäcken med prinsessorna på.
Vi hälsar på vid fritids en dag. Mitt barn frågar sitt livs första manliga lärare/pedagog om hon får gå ut på gården och leka och han säger ja rakt av. Mitt barn blir alldeles häpen. Tänk att få gå ut helt själv när man vill! Inte behöva vänta på att tjugo andra barn ska klä på sig eller ens behöva vänta på angiven tid för utomhuslek!
Vi träffar förskoleläraren som utstrålar så mycket kompetens att jag blir alldeles varm i magen.
Mitt barn som försvinner iväg med en ny kompis efter cirka 30 sekunder på skolan. Hon är utan tvekan redo. Då vill jag grina igen. Grina över våra fantastiska förskolepedagoger som under fem år fört henne hit som hon är nu. Gjort henne redo. Och över de människor som nu ska ta vid och hjälpa och forma och lära mitt barn och göra henne ännu mera redo för livet hon ska ut i sen när hon blir vuxen.
Förhoppningsvis ska även min roll vara ganska viktig i några år till. Och får jag bara hulka över sex år gamla bebisbilder ytterligare några kvällar så blir jag nog snart redo jag också.