JAG ÅKTE IN på lasarettet när hjärtat började krångla, det är några år sedan nu och bara härom dagen igen. Det halkade efter, hoppade över och knappade in, rubbad rytm och flimmer och fladder, en råbarkad oro i bröstet.
Den friske mannen låg där plötsligt med elektroder överallt på kroppen och en kanyl i armvecket. Som en påminnelse.
Jag är inte den enda, det finns de som är och varit med om mycket värre, men jag har varit där, i denna underbara miljö.På akuten, på hjärtmottagningen, på fyslab, på intensiven för konverteringar. Kontroller och efterkontroller och kollar igen.
DET ÄR KAOS och avhopp, våra rubriker skriker ”kris” och personal oroar sig för patienternas säkerhet och kanske är det så, det är säkert så många känner och en känsla kan aldrig vara fel.
Så känner jag när det dras ner på mitt jobb, man vet att slutprodukten tar stryk, vilket skapar frustration och ilska.
Men ett proffs är ett proffs är ett proffs…stoltheten i att göra det man gör, det man kan, så bra som det bara är möjligt. Vilket förstås många arbetsgivare vet om och rider på.
”Hur kan de som är chefer vara jätterika medan sjukvårdare räddar liv för typ 25 000” sa sonen som är tolv.
Jag hade inget bra svar. Men det är väl som redan Peps sa: ”Var dom än släpper slantarna så rullar dom åt samma håll”.
FÖR MIG ÄR de som arbetar inom vården hjältar. Att vara på sjukhus är att lämna över sig helt, att lägga ens eget dyrbara liv i andras händer.
Att då tas om hand av dessa vårdens enskilda änglar, bemötas av ett leende och få råd och hjälp och sympati, trots att deras tid, vad det sägs, inte räcker, trots att ekonomi och någon annans planering sätter villkoren, och till slut, i de allra flesta fall, gå där ifrån till slut frisk och kry…aldrig är man väl så lättad och tacksam som då.
”Jag ska aldrig mer klaga på skatten” säger Liza Vikström i artikeln här intill.
Du kan läsa om hennes öde, hur familjens andra barn ändrade familjens förutsättningar. Bara ett av så mångas liv som från en sekund till nästa tagit en ny riktning.
SÅ TÄNKER JAG också, som Liza. Tack och lov att vi, än så länge, har en bassjukvård som är tillgänglig för alla. Att inte allt säljs ut.
Kanske har jag haft tur, kanske har jag bara mött ”rätt” personer, det vet jag inte. Naturligtvis kan det gå fel även här, som i alla sammanhang. Då kan konsekvenserna bli stora. Men nej, jag vet att det inte är så, att jag inte bara haft ”tur” när jag behövt vård.
De allra flesta människor är i själva verket goda människor, att ha en tro på människan är det viktiga.
Jag har aldrig mist min tro på människan och de goda krafterna. Det goda kommer alltid att vinna, vad som än händer.