Jag har aldrig ångrat flytten hem
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och inte en dag har jag ångrat mig sedan dess.
Saker jag saknar med Stockholm kan räknas på ena handens fingrar. En vettig sushirestaurang, utbudet av G-starjeans och världens bästa indiska restaurang som heter Mukut och ligger på Ynglingagatan.
Rena i-landsbekymmer, med andra ord. Jag klarar mig utan såväl sushi som indiskt, och mina jeans håller ännu ihop. Däremot är fördelarna med att bo på Gotland fler än jag får plats att räkna upp här. Men först och främst är det här kanske världens bästa ställe att bo på som småbarnsfamilj.
Stockholm är en underbar stad på många sätt, men som småbarnsförälder är jag inte längre delaktig, eller ens intresserad av, det som Stockholm är bra på. Jag går inte längre på krogen flera kvällar i veckan, jag shoppar inte längre för nöjes skull och jag har inte varit på bio sen Eldkvarn brann.
Var sak har sin tid, och fokus i min tillvaro har flyttats en aning. Nu är det viktigare att bo nära ett dagis, ha kort resväg till jobbet och leva i en miljö där jag känner att mina barn är trygga.
Här kan jag bara öppna dörren och släppa ut min tvååring i trädgården till sandlåda och lekstuga. Sen kommer hon och ropar när hon ledsnat.
Livskvalitet, sa Bill. Livskvalitet var ordet, sa Bull.
Jag försökte sätta mig in i Destination Gotlands nya prislista.
Efter en stund började jag undra om jag var dum i huvudet. Och ytterligare en stund senare kom jag fram till att så måste nog vara fallet.
För jag fattade till slut ingenting av någonting.
Det enda jag var säker på var att våra biljetter skulle kosta mer än förut. Fast det lyckades jag inte hitta några bevis för, utan det är mer en rimlig gissning eftersom nya prislistor i princip alltid innebär höjda priser.
I eftermiddag är det högtidsstund på Torpets dagis i Västerhejde.
Då ska min dotter Aina gå i sitt första luciatåg. I förrgår hade vi repetition hemma i köket. Det slutade med att hon vägrade hålla i sitt lilla pytteljus och ställde sig och surade vid diskbänken istället.
Kan bli spännande det här. Luciatåg på dagis kan nog sluta hur som helst.
Men i morgon blir det andra lussebullar. Då är det luciakröning i domkyrkan, en av årets allra vackraste traditioner.
Jag är inte mycket för jul längre, det var roligare när jag var liten. Men lucia gillar jag.
Jag vet inte om det är typiskt gotländskt eller om det är likadant på varje mindre ort runt om i landet.
Men jag tror att vi är mer noga här med att sätta människor i ett sammanhang, var man kommer ifrån och vem man kanske är släkt med.
För något år sedan höll jag ett föredrag för ett antal gotländska företagare. I början var många ganska reserverade, och jag fattade inte varför. Inte förrän en dam frågade hur jag kunde tycka och veta så mycket om Gotland, jag var ju fastlänning och hade jobbat på Expressen.
Till vardags är jag tvåspråkig, jag pratar gotländska i vissa sammanhang och nån form av rikssvenska i andra. Men när jag blir nervös, som när jag ska hålla föredrag, då är gotländskan som bortblåst. Damens fråga var naturligtvis berättigad.
Men när jag fick berätta att jag var uppvuxen här, att mamma Ingalill kommer från Västerhejde, pappa Bengt från stan och att farfar var riksdagsman Georg Pettersson, då var det som att slå på en strömbrytare. Det blev en trevlig stund och en rolig diskussion till slut.
Förra året satte jag på vinterdäcken just efter den första snöstormen i november.
Då försvann snön omedelbart, och så var det barmark hela vintern fram till mitten av mars.
Då bytte jag tillbaka till sommardäck igen, och kan ni fatta att det två dagar senare blev snöstorm igen. Min dåliga tajming slår aldrig fel.
I år har jag hittills valt en gyllene medelväg - vi har vinterdäck på familjekombin men ännu sommardäck på den lilla bil jag tar till och från jobbet. Men jag måste väl byta på den också, antar jag. Jag behöver bara samla lite kraft och motivation, för det är förmodligen det tråkigaste jag vet.