Det handlade om ideologier. Liberalism. Socialism. Och sånt. Samhällskunskap har alltid varit mitt ämne och logiskt sätt borde det inte ha varit svårt. Men av någon anledning låste det sig för mig. Och jag fick inte ur mitt ett ord till det utsatta datum då uppgiften skulle vara inlämnad. Min lärare Björn var väldigt snäll när jag kom till honom med tomma händer och förklarade vad som hade hänt. Gav mig några dagar extra och peppade, peppade, peppade.
Och det löste sig. Jag klämde ur mig de sidor jag skulle och lämnade nervöst in dem till Björn. Jag tyckte inte själv att det var särskilt bra. Jag visste inte om jag var rätt ute. Oroade mig.
Några dagar senare satt jag ute i gräset på rasten med några kompisar. Kanske att vi "feströkte" lite (livet var en fest, enligt oss). Björn kom fram. I handen höll han några papper. Han sa allvarligt - Jenny, jag behöver prata med dig.
Vi gick till ett hörn av skolgården och jag hade gråten i halsen för jag visste att nu jävlar blir det IG. Men då sa Björn - Det här är det bästa ideologiarbete jag har läst under mina år som lärare. Bra gjort. Det blir MVG.
Jag har aldrig glömt den dagen. Lika lite som jag har glömt Ingelas allvarliga och fina ord om mitt skrivande på högstadiet. Eller den där fantastiskt bekräftande blicken min sånglärare Christine brukade ha när jag sjöng. Inte heller har jag glömt Rigmors mildhet när jag som ettagluttare skulle läras in i systemet. Eller hur Ann- Chatrine verkligen brann för att lära. Oss.
Jerker som satte oss i en kanot och sa - paddla! Pelle som skrev pjäser åt oss att spela. Nej jag har inte glömt och jag kan inte glömma eftersom allt det där, gjorde mig. Formade mig. Är jag.
Jag tänker ofta på mina lärare. Säkerligen oftare än vad de tror. När jag fick det här jobbet var mina gamla svensklärare de första jag tänkte på. Skriver jag en dålig text till tidningen oroar jag mig över att de ska skämmas. Skriver jag en bra text hoppas jag att de känner sig lite stolta.
Jag hör ofta Ann-Cathrines ord i min egen mun när jag är ute med ungarna i skogen. Vi var ofta i skogen med Ann-Cathrine. Kollade in myrstackar och sånt. Och varje gång jag ska göra något läskigt och svårt som jag inte är säker på att jag kan, så tänker jag på Jerker och kanoten. Alla de lärare som utmanat mig under åren. Och visat mig att jag kan.
Jag låg i sängen och grinade en hel helg efter att jag tagit studenten. Jag fattade ärligt talat inte hur det skulle gå. Hur jag skulle klara mig. Utan all den massiva uppbackningen och stödet som skolan är för en när allt är som det ska. Utan alla vuxna som faktiskt finns där för en.
Och ärligt talat. Det hade inte suttit helt fel. Att ha en lärare. Som trodde på en och brann för att lära en nya saker. Som lyssnade och stöttade och hjälpte. Engagerade sig. Erbjöd extralektioner om något gick lite trögt. Puschade på en när man behövde.
En lärare är och gör så sjukt mycket mer för eleverna än att stå vid tavlan och predikar. En bra lärare formar sina elever. Stöttar dem. Ger dem ett grundläggande självförtroende. Och självklart borde de ha lön därefter, vilket lärare uppenbarligen inte har i dag.
Långt inne i mig sitter en hel radda lärare som jag bär och kommer att bära med mig för resten av livet. Mina lekisfröknar till och med, sitter där. Inga och Ingamaj.
Ibland poppar de fram och påminner mig. Om att jag kan. Att jag duger. Det är det allra viktigaste som mina lärare lärde mig.