Jag har alltid hatat sport och motion. Idrott. Rörelse. Jag hatar skridskor. Jag hatar bockar. Brännboll, fotboll, basketboll, jag hatar bollar. Jag hatar gymmet. Jag hatar dansen. Jag hatar simning. Jag hatar allt. Förutom möjligen pingis.
Uppvuxen i en familj där inget intresse av sport eller idrott fanns fick jag redan där en ganska motig start. Som tur är var vi bönder, vilket gjorde mig till ett naturbarn. Skogspromenader är således det enda jag eventuellt kan ta mig för när jag känner att jag behöver röra på kroppen. Ett behov jag regelbundet drabbas av ungefär vart tredje år.
Skolidrotten då? Skapade den ingen livslång kärleksrelation till idrotten?
Faktum är att det enda jag minns från min idrottsundervisning under lågstadiet var att jag var dålig. Dålig och tjock. Från mellanstadiet minns jag bollar. Fotboll och brännboll varannan lektion mellan april och oktober. Killarna sprang alltid fram och ställde sig en centimeter ifrån en varje gång en tjej skulle slå i brännboll. Och när det var fotboll fick tjejerna alltid vara backar, om vi ens var med. Vi stod mest där, oavsett.
Blev aldrig passade till. Vi tjejer var bara utfyllnad och vi elever visste det lika väl som lärarna. På rasterna spelade vi pingis. Då var vi alla jämlika. När vi själva fick bestämma. Jag fick vara med och jag blev bra. En dam från Grötlingbo höll barndanskurser i bygdegården om kvällarna. Det var vansinnigt roligt, men alltid lika pinsamt när man blev svettig och skulle dansa med Johan Jakobsson!
I sexan började jag i en skola med stark idrottsprofil. Här blev lärarna arga när man lämnade in lappar som skulle låta en slippa skridskoåkningen. De tvingade en att paddla kanot. De tvingade en tills diverse friluftsdagar. Alla skulle med. Ingen fick bara stå där.
Vi fick prova nya, lite annorlunda sporter som alla var lika mycket nybörjare på. Hela socknen var väldigt sportig av sig och man kunde träna pingis i bygdegården om kvällarna. Jag gjorde det och blev bättre och bättre. Men innerst inne var skadan redan skedd, tyvärr och min lilla idrottsglädje dog ganska snart, troligen vid första bästa motgång.
Högstadiet. Plintar och bollar. Man kunde skylla på mens nu och det gjorde man. Gick Hemsespåret otaliga gånger. Halva klassen var bra på idrott, andra hälften ganska dåliga och så jag då. Sämst. Stafetter. Satan vad jag hatade stafetterna. Hurtiga idrottslärare som inte visste vad de skulle göra med oss som inte ville. Som var rädda. Som mest skolkade. Uppvuxna som idrottsnördar hade lärarna ingen förståelse för oss.
I nian fick jag IG-varning och då tog både jag och läraren faktiskt tag i det. Jag skärpte mig. Han också. Jag försökte lite mer. Och klarade godkänt. Kanske till och med att gympan var snudd på lite rolig den terminen? När någon pushade mig lite extra?
Gymnasiet. "Fri idrott". Träna själva med gratis gymkort och åk på idrottsläger en gång per termin. Jag tränade faktiskt under några månader på gymmet, tillsammans med ett gäng kompisar. Vi skrattade mest. Och sen började han som jag var kär i på samma gym och då pallade jag inte att gå dit längre. Fyllde träningskorten med lögner. Skolkade från lägren.
Och det fria livet kom. Nu kunde jag välja själv. Och ibland väljer jag. Går en gång och aldrig mer. Jag pallar inte. De där såren vill visst aldrig läka. Ridlärare som pratade elakt bakom ryggen. Lärare som inte brydde sig och bara förtydligade det man hela tiden vetat - att det inte var någon idé. Klasskompisar som hånade.
Allihop finns de inom mig varje gång jag försöker mig på någon form av idrott och motion. De säger att jag är värdelös. Och jag tror dem.