Jag har alltid hatat att tävla
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har flera olika pannband i min samling, men min favorit är ett hemstickat med lamm på.
Jag hoppas och ber att pannband någon gång återigen ska komma på modet, så jag kan ha det på mig även när jag går på Östercentrum. Än så länge får jag motvilligt ta av mig det på åhlensparkeringen, för lite fåfänga har jag ännu i kroppen.
I övrigt klär jag mig faktiskt på exakt samma sätt som när jag var sjutton år. Minikjol, pins och kängor. Jag har barn, radhus, icakort och min sambo har en Volvo v70, det tycker jag räcker med vuxenpoäng. Men så var det då det här med pannband...
Det har varit så himla mycket prat om att det ska vara mer gymnastik i skolan och på fritids och så vidare. Överallt ska barnen aktiveras fysiskt och det är ju JÄTTEBRA, för barn ska ju inte vara tjocka. Men jag tänker bara: stackars alla barn som hatar gympa!
Stackars alla barn som redan kanske är lite överviktiga, som inte är DUKTIGA på idrott, som kanske svettas mycket och skäms för det eller de som kanske är tidigt eller sent utvecklade och tycker att det värsta som finns är att duscha efter gympan.
Stackars de barnen. Jag hatade gympan på grund av alla ovanstående anledningar och jag gick följaktligen ut gymnasiet med ett stort, bittert IG på grund av det.
Jag har dessutom alltid hatat att tävla, eftersom jag överhuvudtaget hatar att göra saker som jag är dålig på.
Tänk er att gå på lektion där du vet att du kommer att vara allra sämst och du vet att du kommer att misslyckas, redan innan du går dit. Så har väl de flesta det, för medan vissa är dåliga på gympa så är andra dåliga på engelska eller matte.
Men grejen med gympa är att man misslyckas så offentligt. Alla ser hur dålig du är. Och det är jättejättepinsamt, hur gammal du än är.
Nu menar jag inte att barnen som hatar gympan ska få slippa den, nej. Men jag menar att man borde TÄNKA på dem. Lägga upp en alternativ arbetsplan för dem. Kanske låta dem sköta sin egen träning på fritiden. Eller samla de barn/ungdomar som varje vecka fasar för idrotten och låta dem ha gympa tillsammans (man frågar helt enkelt vilka som hatar gympa och de som säger ja, ja det är dem jag snackar om).
Så de slipper känna sig jättedåliga och slipper se sina superatletiska klasskompisar som har tusen idrottshobbys på fritiden bara för att de tycker det är roligt.
En annan sak man verkligen borde dra ner på, när det kommer till gympan i skolan, är just själva tävlandet. För som sagt, alla är inte duktiga på idrott och för dem är det jättehemskt att tävla när de vet att de inte är duktiga.
Man borde minska ner på sporter som brännboll, fotboll, innebandy och basket, eftersom så många håller på med det på fritiden och därför har överläge och när de ska hålla på och vara så duktiga så blir skillnaderna ännu större.
Och så kanske man bli tilldelad en plats i det laget där de som är jätteduktiga är, medan man själv inte alls är så duktig och då känner man sig bara som en enda stor börda.
Istället borde man satsa på sporter som alla är lite halvkassa på och som inte så många har provat på. Ridning, dans, karate (?), golf, motocross eller vad som helst.
Något som absolut borde förbjudas är stafett!
Gud vad förnedrande det är när man ska tävla ensam emot någon annan och hela ens eget lag, samt det andra laget, står och glor och hejar och så är man skitdålig och alla ser det och dessutom så hatar ens eget lag en när man förlorar.
Gympalärare brukar dessutom vara av ett ovanligt oförstående slag, då gympalärare oftast är sådana som själva alltid var bäst när de gick i skolan. De var säkerligen dessutom snygga, vältränade och populära under sin skoltid och då har de troligen ännu svårare att förstå den överviktiga killen med finnar som vägrar att närvara på idrottslektionerna. På högstadiet hade jag just en sådan gympalärare.
En sån där ung man, som alla tjejer var lite smygkära i och som alla killar såg upp till. Han blev ytterligare en orsak att skolka, för gud vad pinsamt att göra bort sig inför en sån snygg! Men sen fick jag IG- varning och då visade Håkan att han faktiskt var en ovanligt förstående gympalärare.
Han lyssnade och förstod och anpassade min gympa efter vad jag hade berättat var jobbigt och vips så gick jag faktiskt ut högstadiet med Godkänt! Tack Håkan! Sen gick det i och för sig utför igen på gymnasiet, men det är ju inte Håkans fel!
Grattis alla fina fäder, imorgon på eder dag. Särskilt till min dotters fantastiska pappa och till min fina "plastfarsa", Kent, som även är den finaste "plastmorfarn" åt mitt barn.
Må alla fina pappor få extra många barnapussar just imorgon.