Jag bestämde mig en dag för att bli en ja-sägare. Jag har länge vandrat genom livet som en äkta och sann nej-sägare och älskat varenda sekund. Det är väldigt skönt att vara en nej-sägare. Praktiskt och lugnt och tryggt. Man behöver inte utsätta sig för några faror, sällan prova på något nytt. Man är trygg i sitt nej.
Men så kom den dagen då jag kände att det var dags att prova på något nytt. Jag funderade en stund på att prova på att bli smal, ja, för jag har liksom alltid undrat hur det känns. Men jag insåg strax att det får bli ett senare projekt i livet. Det kändes alldeles för nej-sägaraktigt.
Istället bestämde jag mig för att från och med då, säga ja till precis alla erbjudanden jag skulle få. Jag får nämligen sådana ibland, tack vare den här spalten. Det mesta har jag, tyvärr, sagt nej till, på grund av min tidigare läggning. Men nu skulle det alltså ändras!
Det gick cirka tre dagar. Sedan kom en förfrågan från en Vidar Berg. Han undrade om jag ville vara gästartist på ett poetryslam som han skulle arrangera nere på biblioteket. Fylld av förutfattade meningar googlade jag fenomenet poetryslam och alla mina fördomar infriades. Frisläppa människor, ofta i lite annorlunda kläder, som läste texter på ett slags pratsjungande, teatraliskt vis. Jag fylldes av skräck. Men eftersom jag lovat mig själv att vara en ja-sägare i nöd och lust - sa jag ja.
Jag vägrade sedan att bli nervös och klarade det fint, tills det blev dags att börja öva på att läsa de utvalda krönikorna på ett poetiskt vis. Jag lät som en blandning av en galen Jonas Gardell och hon damen som gör pratet i "det blå tåget" som man kan åka runt stan med om somrarna. Jag planerade att hoppa av. Dra mig ur. Men så kom det upp lappar runt stan, med mitt namn. Och tidningen ringde. Det kändes inte helt schyst. Dessutom skulle jag ju vara en ja-sägare nu och att hoppa av skulle ju vara ett fullständigt misslyckande.
I torsdagskväll äntrade jag så biblioteket. Jag hade klänning. Och stora, dinglande örhängen. Jag hade gjort mig lite fin. Det är inte ofta man gör sig fin som distansstuderande småbarnsmorsa. Vidar Berg var också fin. Han hade kardad ullhatt och byxor som såg ut som en kjol. Senare den kvällen skulle han frälsa mig fullständigt med sina fantastiska texter, men det visste jag inte riktigt då, när jag kom.
Det var jag, Vidar och två unga män. Utöver det en intresserad ung tjej, två män i 30-årsåldern, en bibliotekarie och hon som jobbade i caféet. Lite senare, även en ung tjej som ville tävla. Vi pratade. Väntade. Men ingen kom. Vi skrattade. Fikade. Hade en god stämning ändå. Plötsligt reste sig en av de 30-åriga männen upp och läste en dikt han hade skrivit, där och då. Sedan fortsatte de unga killarna som kommit dit just i det syftet. Vidar läste en rasande rolig dikt och sen skulle det vara jag. Men jag vågade inte. Försökte prata bort mig lite. Kände mig oerhört dum. Och feg.
Och då kom kvällens första gäster. Och det var Evert Jansson och två unga tjejer, kanske var det hans döttrar. Och jag ställde mig upp och jag läste min text för Evert och alla ord- älskarna. Med darrande röst, för plötsligt hade jag blivit konstigt nervös.
Och kvällen fortsatte och de tävlingssugna genomförde sin tävling ändå och vi andra röstade och Evert gick ganska fort igen.
Och det som kanske borde ha setts som ett misslyckande, blev något helt otroligt fint. Marschallerna brann utanför det stora biblioteket där vår lilla lilla grupp av ord-älskare satt och Evert hade varit där och jag hade blivit en ja-sägare på riktigt.