Jag har hittat en ny passion i livet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min mamma och hennes sambo har nämligen lånat en sån där vedklyv till sin stora vedhög!
Dessutom går den på elektricitet så man behöver inte stå och få tinnitus av traktorns mullrande. Man behöver bara lägga dit vedpinnen, dra i en spak och vips så har pinnen delats i tu!
Sen måste man så klart kasta in pinnen så långt det går i vedbodi och det är då, samt när man böjer sig efter pinnen, som de där svettdropparna kan bryta fram.
Så nu funderar jag på att helt enkelt bli Vedklyvare. Kanske ska jag slänga in en annons i den här tidningen "Vedklyvare finnes. Jag klyver vad ni vill" och sätta ett timpris på några hundra spänn?! Trycka upp flashiga visitkort där det står "Jenny Thomasson- leg. Klyvare"?!
Min äldsta tösaunge såg alldeles förvånad ut när hon såg mig där vid klyven. Det är inte ofta som hon får se mig utföra så pass fysiskt arbete och även bredvid en maskin (Dammsugaren räknas inte. Dessutom dammsuger jag inte.
Det gör min man). Jag känner att jag faktiskt borde skämmas lite. Här sitter jag och predikar jämställdhet och genus så ni blir alldeles spyfärdiga var och varannan lördag, men i verkligheten kan jag Ingenting. Ingenting av det som räknas alltså.
Jag kan inte borra i betong. Inte laga datorn. Knappt byta propp och verkligen inte sätta ihop möbler från Ikea, fast det sägs att det ska vara så hemskt lätt. Nej. Jag får skämmas!
Men det är just det där som jag våldsamt vill protestera emot. Det där med "det som räknas".
I början, när jag just hade fått min första dotter, vägrade jag sätta på henne rosa kläder. Jag deklarerade att hon minsann aldrig skulle få leka med dockor och att hon minsann skulle spela hockey när hon blev stor.
Det berodde på att det ännu låg så djupt inom mig, det där föraktet för allt vad "kvinnlighet" heter. Det börjar någon gång runt de första åren i skolan. Helt plötsligt slutar killarna och tjejerna att leka med varandra.
I samma veva gör även killarna väldigt klart för tjejerna att de liksom är lite mindre värda. De fnyser åt pyssel och "tjejlekar".
Placerar tjejerna som backar på fotbollsplan, om tjejerna ens får/vill vara med (till slut vill de inte det längre, för tillslut tror de att de helt enkelt inte kan). Går så långt fram som bara möjligt när det blir en tjejs tur att slå iväg brännbollen. De gör allt för att tjejerna ska förstå att de är lite sämre. Lite mindre värda. Tjejerna som faktiskt är lite bra på fotboll eller matte, de blir accepterade, som kompisar.
Tjejerna som beter sig lite grann som killarna själva. Tjejerna som har lite, så kallad, stake i sig. De får, eventuellt, ibland, komma med på något hörn.
Hur som helst. När min andra dotter föddes blev jag så trött på det där, med att allt som är "tjejigt" och "kvinnligt" jämt och ständigt nedvärderas, även av tjejerna själva. Från att man är liten tills att man blir stor.
En tjej läser till undersköterska på gymnasiet och går ut och får ett jobb, vars lön inte ens kan mätas med en kille som läst till snickare eller byggarbetare på gymnasiet.
Samhället gör också väldigt klart för kvinnorna att deras arbete och deras egenskaper inte har riktigt samma värde som männens. Det suger.
Så nu har mina döttrar rosa kläder ibland. Dockor har vi också. Skruvar, bilar, hammare och svärd likaså. Och en bok som handlar om en prinsessa som räddar snygga prinsar ifrån elaka drakar. Min äldsta älskar halsband och att pyssla om sin docka.
Hon älskar även att spika och skruva. Hon håller på att bli en Människa. Och jag lovar att jag klubbar ner den människan som på något sätt någonsin förminskar den hon är. Vare sig hon blir pojkflicka, butchflata eller prinsessa.
Veckans kvinna är Eva Bofride. För att hon ger centerpari-politiken vidd då hon inte bara skriver om Eu och jordbrukspolitik i sin spalt.