Jag såg dem på stan ett par gånger samma dag, det var i stan där jag växte upp. Jag gick en långpromenad längs gator jag lekt och jag såg dem först vid gamla Tempo och sen på den gång och cykelväg som leder förbi gymnasieskolan.
Där gick de och de rörde mig rakt in i hjärtat.
De tog mig till promenader jag själv gjort med tonårshjärnan i brand och en hand intill mig jag önskade att jag vågade röra.
Jag känner dem inte, hade aldrig sett dem förr men de var kanske 16. "She was only sixteen, only sixteen" som Dr. Hook sjöng då i en annan tid, säkert har de aldrig hört den låten.
Han hade krulligt hår som stack ut under en mösskant, hon barhuvad och långt gult hår som flög i vinden, precis som på små barns teckningar.
Sida vid sida gick de, båda gångerna jag såg dem. Armarna närmast varandra hängande fritt, de andra händerna nedstoppade i fickorna.
Och jag vet ju inte, kanske var de redan ihop, kanske tolkade jag allt fel, men för mig skrek hågkomsterna av de tankar jag själv hade: snälla, låt händerna slå emot varandra, som vore det en tillfällighet.
Jag lever i kärlek sedan många år, slösande, skavande, ömhet och vardagsrutin men en djup och trygg famn att vila i.
Det är skönt, det är lycka.
Men när jag såg de där båda vid gamla Tempo och på gång- och cykelvägen mot gymnasieskolan i staden där jag växte upp kom kraften i förälskelsen över mig igen.
Den finns bara där och då, ingen annanstans och resten av livet minns man alltid första gången: första skivan, första utlandsresan, första bilen.
Kraften när något är på gång, när det håller på att hända; då uppmärksamhet, tanke och fokus är åt ett enda håll.
Hon hette Annika, hon jag sökte mig nära så ofta det gick och hon var inte ens sixteen då, när Dr. Hook låg på listorna med den gamla Sam Cook-låten
Blickar som möttes och flackade bort, hur jag registrerade varje ord jag hörde henne säga, hur jag kunde hennes schema utantill och vad hon gjorde efter skolan.
Och lättnaden sen när jag tafatt och trevande vågade tog hennes hand på en skolfest och hon höll den kvar.
vi var "VI" i två månader och jag vet inte vad hon gör i dag, men det var begynnelsen och det var på riktigt och allt det där finns i mig än som en fin och viktig liten berättelse.
Jag vet inte hur det gick för de två jag mötte, men kanske snuddade deras händer till slut varandra med de där tjocka vintervantarna på.
Jag hoppas det, jag vill att det blev så.