Jag hoppas att huset ska självläka
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min sambo köpte förvisso rucklet för tio år sen, men det var först 2007 som vi flyttade hit på riktigt.
Fram till dess hade jag bara bott i lägenhet. Och att bo i lägenhet är, inser jag nu, riktigt slappt. I en lägenhet funkar allt av sig själv. Tv-kanalerna bara är där, sophämtningen fixar nån annan, bredbandet, varmvattnet, elen, allt bara finns.
Det var inget jag reflekterade över när jag bodde i lägenhet. Det var bara så det skulle vara. Men som husmänniska har jag tvingats inse att inget är självklart längre.
Min taktik när något gick sönder var förr att bara låta saken vara en stund och hoppas på att den på något magiskt sätt självläkte.
Den strategin funkar dåligt på hus har jag märkt.
För det första självläker tydligen inte hus. För det andra är risken överhängande att felet sprider sig till nåt annat som också går sönder om man inte fixar det omedelbart.
Den senaste månaden har varit en helt normal månad sett till antalet problem som uppstått. Vattnet har jävlats, en elkabel gick sönder när tjälen släppte, bredbandet har legat nere, tv-kanalerna har försvunnit för att sedan oförklarligt komma tillbaka igen, en garageport blåste bort i stormen liksom en grind som fortfarande står och väntar på att bli lagad.
Som lägenhetsinnehavare är det nu man ringer hyresvärden.
Som husägare är det nu man antingen tömmer spargrisen och ringer hantverkare, eller ger sig ut med tummen mitt i handen och försöker fixa det själv.
Ett tredje alternativ är att ringa svärfar, om man har en sån. Har ni ingen rekommenderar jag att ni skaffar en snarast. Ta en med mycket verktyg och stort garage.
Inte så sällan känns det här med hus som att springa i ett ekorrhjul. Inget blir nånsin riktigt klart. Och om något för en gång skull blir klart, så går nåt annat sönder omedelbart.
Det finns aldrig nånsin tid att bara sitta ned med en kopp kaffe och bara tänka på hur bra allting funkar. Det är alltid nåt som är paj.
Men, å andra sidan, hus har ju sina fördelar trots allt. Och jag gillar vårt, med alla dess fel och brister. Och som tidigare lägenhetsråtta har jag upptäckt nåt nytt som jag tidigare bara sett på tv. Det kallas visst trädgård.
Vår är lika stor som den var igenväxt när vi flyttade hit. Men med en bra motorsåg och envishet kommer man långt.
Och trots att nåt alltid är paj är det livskvalitet att få ta en kopp kaffe i en vårsolsträdgård och fundera på vem man ska be om hjälp.
Men hur mycket som än går sönder finns det ju alltid de som har det jobbigare,
Och jobbigast av alla har smygrasisterna i sverigedemokraterna haft det den senaste veckan.
Det var länge sen jag skrattade så mycket när jag såg nyheterna på tv som när en av virrpannorna skulle försöka förklara bort nazistsångerna på finlandsfärjan.
Hatten av för "Kaliber" i Sveriges Radio som avslöjade det alla redan visste på ett förträffligt sätt!
Valleviken ligger i Rute, Valleviken ligger i Rute, Valleviken ligger...
Jag listade mina fem favoritsocknar för två veckor sen. Och det är svårt att förklara bort hur jag kunde placera Valleviken i Hellvi.
Jag seglar ju i Valleviken varje sommar och det är den trevliga föreningen Rute Båtklubb som arrangerar. Men jag gjorde en tankevurpa. Men till mitt bleka försvar måste jag ändå undra hur många hundra meter norr om Valleviken som sockengränsen går?
Apropå segling så har jag förärats med ett riktigt hedersuppdrag! Jag sitter numer i styrelsen för Föreningen Östergarnsbåtar. Jag förväntas vara kassör, och det är bara att hålla tummarna för att vi får ansvarsfrihet vid nästa årsmöte.
Detta leder mig osökt in på veckans lista, mina fem favoritföreningar med motiveringar och allt!
1) Föreningen Östergarnsbåtar. En liten men ack så trevlig förening som, i denna högteknologiska tidsålder, pysslar med något så pass obskyrt som att segla allmogebåtar.
2) Södertälje Sportklubb. 1985 vann SSK faktiskt SM-guld i ishockey. Sedan dess är det mitt favoritlag. I måndags säkrades nytt elitseriekontrakt.
3) Kappelshamn IK. Helt oväntat spelar jag numer fotboll i Kappelshamn. Det hade jag aldrig trott. Men sämre kan man ha det, klubben har en av öns vackraste idrottsplatser och jag har bara träffat trevliga människor från Kappelshamn.
4) BK Bekantas Bekanta. Detta är Expressens anrika korplag i fotboll. En klubb grundad för 30 år sedan av legendarerna Mats Olsson, sportkrönikör, och Anders Björkman, tv-krönikör. Snart är det dags för Den Sista Banketten, sedan finns laget inte mer. Och jag åker till Stockholm bara för att vara med.
5) Arsenal. Egentligen är jag inte särskilt intresserad av engelsk ligafotboll. Men den mäktigaste idrottsupplevelse jag haft är FA-cupfinalen mellan Arsenal och Chelsea i Cardiff 2002. Och jag fick enda intervjun med matchvinnaren Fredrik Ljungberg efteråt.