Skrivit minst tre krönikor innan jag nu påbörjar denna. Ingen av de tidigare känns riktigt bra. Så väldigt klämkäcka på något sätt. Väldigt mycket tyckande. Ganska kaxiga.
Men så när jag ska skicka in den jag gillar mest känns det inte riktigt rätt. Jag känner mig inte kaxig. Jag känner mig liten och lite vemodig. Vill att ni ska tycka om mig. Ska nog snart få mens.
Vi städar huset på torsdagskvällen. Det är vår städdag. Maken dammsuger medan jag dammar och rengör toaletten. Han är så bra på att dammsuga, min man. Han är så ordentlig. Barnen sitter på köksbänken och leker fint. Imorgon är vi lediga.
Vi ska se på morgonbompa och äta frukost i soffan ända till tio har jag tänkt. Det älskar vi. Barnen skrattar åt tokiga barnprogram, smular ner hela soffan med sina mackor och jag morgonsnusar och känner harmoni. Skrattar åt fåret Shaun jag också. Det är det bästa som finns, lediga fredagsmorgnar i soffan med ungarna.
Svärmor flög spontant till Göteborg i måndags, då makens bror och hans familj där behövde avlastning i några dagar. Tog ut några semesterdagar och stack, för att finnas där. På Facebook har en kompis precis blivit mormor och verkar resa till fastlandet nästan varje helg för att få vara nära sitt barnbarn.
Det är så fint tycker jag och jag kan inte sluta fascineras av den där kärleken till barnbarnen som så många har. På samma sätt som jag förvånas över de som inte verkar känna den. Sådana som aktivt väljer att inte finnas där för sina barnbarn. Missförstå mig inte. Man får vara farmor och mormor och farfar och morfar precis hur och när och hur mycket man vill, så länge man är snäll och finns där.
Läser hälsa och genus i skolan nu. Blir så upprörd hela tiden att jag måste ta små pauser. Jag har verkligen hittat rätt utbildning i alla fall och jag är så hjärtans glad för det.
Folkhälsa, samhälle och projektledning läser jag och min vision är ett eget kontor borta på folkhälsoenheten på Visborg. Får jag inget jobb får vi flytta. Jag hatar den där ovissheten. Tycker inte att man ska behöva ha den vid 30 års ålder (jag kommer vara 29 när utbildningen är klar).
Har varit på fastlandet tre gånger på tre veckor. En långtripp till Sundsvall och skolan där. Ett höstbesök på Astrid Lindgrens värld i Småland. Och en nöjesresa till Stockholm med de bästa tjejerna.
Jag fick se The Arks avskedskonsert på Gröna lund och är sedan dess alldeles överväldigad av sångaren Ola Salo och hans enorma...självförtroende. Det var några år sedan jag såg dem sist och Ola predikade som Jesus, hade guldglittrande trikåer och bad inte om ursäkt ett endaste dugg för den enorma platsen han tog den kvällen. Man borde vara mer som Ola Salo. Bära glittrande kroppsstrumpor och tro att man är någon, lite mer än vanligt.
Min vän Mats, som ni ju alla känner till, intervjuade mig lite kort för GT:s facebooksida häromdagen. Han frågade om jag var arg och om vad jag själv trodde det beror på att jag uppfattas som arg.
Vad jag svarade kan ni läsa på Facebook, men jag vill ändå tillägga att jag hoppas att ni, liksom ni uppfattar mig som arg, även uppfattar mig som någon som tror att hon är något. Det skulle vara den finaste komplimangen.
Morsan är nervös. Nästa vecka kommer hon i princip att vara o-kontaktbar. Hennes revy, Suderrevyn, har premiär nästa helg och dagarna innan brukar det inte vara någon större idé att be om råd och hjälp. Dels för att hennes telefon ringer hela tiden när folk ska boka biljett och dels för att hon bara tänker på kulisser, kaffe och rekvisita. Hon är modig, min mamma. Det ska jag också bli!