Nu jävlar är det jul!
Julkänslorna har haft lite svårt att infinna sig i år faktiskt för här är det mer bebiskänslor som styr. Mellan vakennätter, blöjbyten, matning, läggningar, disk, tvätt och pyssel kring de stora barnen blir det liksom inte så mycket tid kvar till att försöka känna in julen.
Att vi dessutom bantat ner julen ganska rejält i år på grund av nyfödd bebis gör sitt. Vi har bakat pepparkakor men det är också allt. Resten köper vi.
Mitt julgodis brukar ändå inte bli gott och det är tråkigt eftersom självaste meningen med godis är att det ska vara gott..
Men istället för julgodis har vi faktiskt ett alldeles eget litet Jesusbarn den här julen! Ja för julen firas på grund av att en kvinna födde ett barn. Jag tycker det fokuseras alldeles för mycket på den där Jesus faktiskt, det var Maria, den ömma modern, som gjorde jobbet där runt julafton.
Jag känner stark samhörighet med Maria just i år. Nu var det ju inte direkt Gud som befruktade mig utan att jag märkte det, utan mer en vanlig lönearbetande småbarnspappa med begynnande 30-årskris som gjorde det och dessutom var jag spiknykter och vid fullt medvetande under självaste befruktningen, men jaja. Same same but different.
Det kändes heligt i alla fall, när vårt alldeles eget Jesusbarn kom ut och jag blir rakt religiös varje gång jag tittar på hans mjuka lilla väsen. Vill brista ut i psalmsång.
Lika mycket som julen handlar om den där Jesus som föddes och var så duktig på allting så handlar den ju faktiskt om förlossning. Om moderskap. Och det är då där som JAG kommer in i bilden.
Jag och alla andra morsor som, oftast helt frivilligt, upplåter våra kroppar och ägnar flera år av våra liv åt att bära barnen. Och sedan föder vi ut dem också på diverse smärtsamma vis. Och sedan älskar vi dem. Och vi vabbar och vi tar ut föräldraledighet och vi går ner i arbetstid och vi hamnar efter på arbetsmarknaden och vi får jättelåga pensioner och vi får svårare att klättra karriärmässigt.
Och varje gång det görs en ny undersökning som visar på just detta så är det vi som problematiseras.
Som om det är vi som gör fel.
Fast det egentligen är Guds fel alltihopa. Gud fader måste kvala in som en av historiens mest frånvarande farsa någonsin. Inte nog med att han knappt uppdaterade Maria på den lilla befruktningen, under Jesus korta liv får man väl ändå säga att den rent fysiska kontakten med sonen var undermålig.
Gud vabbade inte. Inte heller tog han ut föräldradagar eller gick ner i arbetstid för att vara med sin son. Precis som många moderna farsor var Gud väldigt dålig på det där med att prioritera sitt barn. Och ändå är det honom som nästan alla psalmer handlar om.
Ändå var det till hans ära som man byggde massa kyrkor och till honom man vänder sig i bönen och jag vet inte allt som den där Gud får, trots sveket mot sonen.
Och ändå är det papporna som belönas. Som trots sveket mot barnen, belönas med högre löner, bättre pensioner, karriärmöjligheter och den makten som pengar medför. Och som grädden på moset så slipper de undan när undersökningar visar att de är skitdåliga pappor. För trots att undersökningarna visar att de är skitdåliga pappor, så är det mammorna som problematiseras.
Och det är så himla snedvridet. För det är mammorna som borde hyllas. Mammornas beteende som borde lyftas fram som praktexempel inför de stackars förtappade papporna som inte vet att prioritera det viktigaste de har i sina liv- barnen. Det är oss psalmerna borde handla om. Det är oss ni borde tillbe. Gör det, så kan vi berätta för er. Ni har mycket att lära av oss.
God jul på er!