Det är något med de här augustidagarna. Sommaren har fått en svalare andedräkt - överallt ser jag små, små tecken på att hösten snart är här. Blommorna står inte lika stolta längs grusvägen. Getingarna har kommit, irrationella och irriterade.
Flugorna är större och reagerar inte längre på faror - de verkar blasé, häpet ser jag hur de avmätt låter sig smällas av min handflata och avlida. Som om de inte längre bryr sig. Jag sitter på min uteplats i kvällningen och dricker ett glas vin. Det mörknar fort, jag ser stjärnhimlen redan vid 22. Cikadorna har kommit.
En dag var de bara här med sitt visslande i buskagen. Och de kryper närmare för varje dag. Jag tittar ut över växtligheten, tigande tittar den tillbaka.
I juni kunde jag sitta i trädgården och se hur naturen lutade sig mot mig, hur den böjde sig fram för att lyssna på vad jag hade att berätta. Den var vild och vänlig. Men nu är den svart i blicken och svajar olyckligt på svaga ben.
Jag sätter på Tove Janssons Höstvisa i min Iphone. Det finns något patetiskt, självspäkande över det, som när man trycker med tandpetaren mot inflammerat tandkött.
"Skynda dig, älskade, skynda att älska. Dagarna mörkna minut för minut." Det är nog den dystraste melodi jag känner till, det finns något absolut sorgset inom mig och när jag hör låten så tar den över mitt väsen.
Jag blir så sorgsen att jag till slut blir fysiskt oförmögen att röra mig från stolen där jag sitter.
Jag tänker på att jag borde kanske bära in utemöblerna och packa väskorna. Jag borde ordna med båtresan hem. Förbereda inför arbetet som väntar när jag kommer hem, skicka iväg några mejl eller så. Men jag sitter kvar här, bunden av min egen ångest.
Motstånd mot att åka hem. Motstånd mot att stanna kvar, för jag klarar inte av att se hur hösten tar över på det här sättet.
Jag tänker på flugan. Han hade ångest. Han ville inte dö, men han ville inte heller leva. Han kände väl att det räcker nu.
Jag häller upp ett glas vin till. Och jag tänker att om en stor hand just nu skulle komma från ovan, Guds straffande hand kanske, så skulle jag nog tänka "jaha-jaha", sitta kvar och låta den krossa mig.