En osynlig gräns att passera, tid att lämna bakom, tid för något nytt.
Jag hittar en burk Nivea-kräm i sommarstugan, lyfter på locket, luktar. Det luktar barndom. Nivea på kinderna när 60- och 70-talets vintrar var bistra.
Så många händelser, små många hågkomster. Som röda stenar lyser många av dem i livets dova mosaik.
50. Halva livet. Fast det har antagligen redan passerats, det är bara i matematiken 50 är hälften. Ännu en osynlig gräns på väg att passeras, sex dagar kvar.
Det kom en tid när jag började kunna referera till händelser ”för tio år sedan”. Så gammal då, ännu odödlig och framtiden så väldigt långt fram. Allting var som det var och skulle alltid vara.
Hittar ett foto från 1987. Vem var jag? 25, mitt i allt. Så mycket jag inte visste, så mycket jag skulle tvingas lära mig.
Minns att jag åkte runt en sommar med ett flak Kangaroo i skuffen på min bruna Saab 99, friheten som blåste in genom en nedvevad ruta.
Glädje och sorger. Skratt, besvikelser; tårar. När pappa fyllde 50 var det mottagning i kavaj i vår HSB-trea och företaget anlände med en glasskål från Lindshammars bruk som vi sedan kom att ha sallad i. Bäst var räksalladen med ägghalvor och mammas syrliga dressing.
Sedan konverserades det i soffan med whisky och soda. Jag satt i mitt rum och hörde dem prata.
Det är en annan tid nu, inga mottagningar, bara rock och disco och barnen i centrum.
Mamma och pappa vilar i sin minneslund, jag är nästa generation på tur och här på jorden har barnen slösat kärlek i berättelsen om mitt liv. Lyckofyrverkerier i mitt inre som är större än allt. Men också: vemodet av tidens flykt, närmare till tårar av rörelse; viljan att hålla kvar.
De går in via ljumsken och vidare in i hjärtats förmak och bränner (bygger) där en bro till resten av livet. I veckan tar jag plats på Karolinska, ingen oro, bara ödmjukhet. En tid att lämna bakom, en ny och utan extraslag att uppfyllas av.
Sedan går jag över nästa gräns, i midsommartid. ”Förti är din ungdoms ålderdom, femti är din ålderdoms ungdom”, skaldade Lundell så bra.
Tid att bli ung igen, tid att leka de lekar jag inte vågade i sjuan.
Jag har aldrig varit äldre än jag är i dag, men jag kommer aldrig att vara yngre än jag är just nu.
Så mycket nyfikenhet kvar, så många möjligheter till den röda mosaiken, erfarenheten som en biljett till det kommande, oerhörda.