Jag kräver att få namnge hårbollarna
Hårbollar.Foto: Maja SUSLIN/SCANPIX
Foto: MAJA SUSLIN / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så ska de heta, katterna.
Jag är definitivt ingen kattmänniska, jag gillar inte de egensinniga djuren som bara går sin egen väg och lämnar drivor av fjuniga hårstrån som killar i näsan efter sig.
Men jag är i numerärt underläge hemmavid. Ännu har jag lyckats stå emot, men om något år är de tre mot en och då är det bara att montera in kattluckan i altandörren. Under protest och högljutt klagande, naturligtvis, men jag kommer göra det.
Jag har aldrig fattat poängen med katt. Vad ska man ha dem till? Vad är de bra för? Vad tillför en katt?
Jag kan sänka alla de vanligaste argumenten för katt hur enkelt som helst.
Sällskap. Vi är redan fyra i vår familj, behöver vi vara fler? Och dessutom, en katt umgås ju bara när den vill.
Mysigt. Så lagom mysigt när de kommer in med skitiga tassar och bajsar i sängen. Och kattmat på golvet, öppnade kattmatsburkar i kylen som luktar, just det, som nåt katten dragit in.
Roligt. Jättekul med sönderklöst soffa och katthår i torktumlaren. Och vill man leka så går de sin väg.
Billigt husdjur. Inte när man måste köpa ny soffa. Och den äckliga kattmaten är inte gratis. För att inte tala om veterinärbesök och kastrering.
Men alla dessa mina argument är lika mycket värda som en papperslapp i helvetet. Jag kan argumentera mig blå, saken kommer ändå förr eller senare avgöras med en demokratisk omröstning, och där är jag körd.
Jag vill ha en hund. En hund är ett riktigt husdjur. En kompis som blir glad när man kommer hem, viftar på svansen och vill leka. En hund har allt det katter saknar. Förutom den lilla detaljen att de kräver tid och engagemang. Och där brister det så det blir ingen hund.
Mitt enda krav inför kattinförskaffandet kommer bli att få namnge hårbollarna. Där ser jag min lilla chans till att få lämna någon form av avtryck.
Preben och Pjotr. Rätt åt dem.
Debatten om Bussiga kortets vara eller icke vara rasar vidare.
Jag tycker, som bekant, att stadsråttorna gott kan lära sig cykla istället.
Det tycker inte Hanna Westerén, sosseskribent på Folkbladets ledarsida.
Hon lever i tron att vi genom att lära latmaskarna att åka kollektivt som barn så kommer de fortsätta med det som vuxna.
Om vi antar att hennes resonemang håller hävdar jag att samma måste gälla för cyklar. Det vill säga, vi lär dem att cykla nu och så fortsätter de som vuxna.
Mycket bättre för miljön - och billigare för skattebetalarna.
Guteglass kommer tillbaka, och de vill dessutom införa gutekulan. Alltså en extra kula för gotlänningar.
Men - de har inte kommit på hur man ska veta vem som är gotlänning och inte.
Ett delikat problem minsann, men icke desto mindre av största vikt.
Själv minns jag ännu glasklart en traumatisk upplevelse på Strandgatan i fjärde klass när jag köpte glass med mina vänner.
De fick sin gutekula, men när det blev min tur tittade glasskillen kallsinnigt på mig och konstaterade att "du pratar ju inte gotländska".
"Men jag har ju en VIF Gute-tröja på mig", försökte jag.
"Den kan du ju ha lånat av vem som helst", svarade glasskillen surt.
Inte förrän jag började grina fick jag min gutekula.
Jag vill inte behöva gråta mig till en extra kula i sommar, så jag hoppas att Guteglasskillarna ser till att vara online mot folkbokföringen.
Häromveckan skrev jag om lågenergilampor och hur värdelösa och fula de är jämfört med vanliga glödlampor.
Samtidigt fattade jag ett beslut, inte livsavgörande men väl livsupplysande.
Jag åkte och bunkrade glödlampor för 700 spänn.
Nu har jag så vi står oss, åtminstone tills någon uppfunnit en lågenergilampa som inte får vårt hem att se ut som en tandläkarmottagning.
Miljö? Visst, när kineserna börjat med källsortering och Vattenfall inte eldar kol.
Veckans lista. Fem män jag haft, eller har, som förebilder på ett eller annat sätt.
1) Pappa. Han är självklar etta, för alltid en ikon i min tillvaro. Nu är det snart sex år sedan han dog.
2) Börje Salming. Min allra första idrottsidol. Kan man bli hårdare än Börje?
3) Thomas Mattsson, chefredaktör Expressen. Men när jag jobbade där var han "bara" chef för mitt nyhetslag. I mina ögon en oöverträffad tidningsman.
4) Andy Jönsson, kompis. Han glider genom tillvaron på det mest obekymrade sätt jag sett med sitt ständiga motto "det som händer sker".
5) Sten Johansson, legendarisk gymnastiklärare på Södervärnskolan. Han är det enda som möjligtvis var hårdare än Börje. Men rättvis. Och nu är han död. En stor man var han.