Jag låg däckad i fyra dagar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Magen svullnade upp och jag såg ut som om jag var i nionde månaden och tröttheten var så förlamande att jag knappt kunde stå på benen.
Jag har legat i min säng och prisat Gudrun för min man (eller rättare sagt pojkvän, eftersom jag aldrig får bli gift).
Han har handlat sjukdomssaker, tyckt synd om mig samt tagit hem och hus och barn medan jag har ägnat mig åt tarmtömning. På nätterna har han suttit upp och pluggat, efter att ha målat bokhyllor och byggt om en garderob. Det är tur att man är två ibland.
Det året jag väntade min dotter följde jag med min moster på hennes sjuårings luciatåg i skolan. Jag tänkte att jag skulle öva mig på Moderlighet och tillsammans med andra mödrar sitta och röras till tårar över barnens oskuldsfulla sång. Det gick sådär.
På filmen, som min moster spelade in i kyrkan den morgonen, kan man höra ett konstigt läte.
Det är jag som sitter och skrattar, i guds hus, åt de roliga små barnen och deras falsksång och stakande diktläsande. Sen fick jag sitta och skämmas och se ner i bordet medan vi fikade med alla de rörda mammorna.
Annat är det idag. Dottern kom hem från dagis med sitt allra första julepyssel en dag. Det var en liten glasburk som hon hade målat fina streck på och klistrat klistermärken på. Så hade dagisfröknarna knutit ett glitterband om det hela och stoppat ner ett värmeljus i burken. Och då fick jag börja grina av rördhet.
Över hur stolt dottern var över sitt verk, över hennes vilja och lust åt att skapa, åt att hon har blivit så stor och gör eget pyssel, över dagisfröknarnas påhittighet och eviga tålamod med de små barnen.
Sen började jag tänka på alla stackars barn som aldrig får göra julepyssel, som aldrig får höra mamma och pappas jubel över varje litet målat streck och håhåjaja... Och sen blev jag bara tvungen att gå hem och se på videon till den där julsången "Do they know it’s christmas", ni vet. I mitten av videon får man se några snuttar med sorgliga bilder på svältande och döende små barn från Afrika och det blir helt enkelt för mycket!
Men mina tårar lugnade i alla fall mitt modershjärta något, innan det blev dags att åka ut till Havdhems kyrka och se kusinen sjunga solo i skolans luciatåg.
Rakryggad och stolt stod hon där framme och sjöng om att "julen är här" och över vår mormors kinder trillade strida strömmar av tårar och ja, då var det klippt igen för min del också.
Under mina dagar av sjukdom har jag faktiskt inte brytt mig om att läsa tidningen alls.
Istället letade jag fram alla mina gamla dagböcker och ägnade dagarna åt att återuppleva min ungdom.
Två saker reagerade jag över.
1: Så mycket kompisar jag hade och vad aktiv jag alltid var! Jag var i princip aldrig ensam, varje dag var fylld av kompisar och fester.
Hur orkade jag?
Nu för tiden måste jag planera och förbereda mig psykiskt i flera dagar innan jag ska träffa någon kompis.
En mening som "åt mat och stack över till Elsa. Sov där" skulle aldrig existera i min dagbok idag.
En spontan översovning hos en kompis bara sådär! Herregud, jag blir nervös och stressad bara jag tänker på det!
2: Alla killar! Var och varannan dag kan jag läsa i min dagbok "Pelle ringde" eller "Kalle ringde och ville komma över, men jag sa nej, för jag är ju kär i Pelle".
Pelle byttes dock ut ganska ofta och veckan efter var det istället Pelle som fick nej till förmån för Kalle eller någon helt ny kandidat, ibland lumpare, ibland högskolekille, ibland långhårig hårdrockspojke.
Av detta fick jag lära mig att jag kanske inte är så himla ful som jag alltid trott ändå.
I alla fall så var jag det inte då. Och nu sitter jag ju här med en snygg karl som vill gifta sig och ha barn med mig så helt misslyckad utseendemässigt kan jag ju inte vara! (fast han kanske tycker att insidan är det räknas..)
Sedan läste jag om alla Hultsfredsfestivaler som jag bevistat i min ungdom. Om åkrarna och skogarna i Småland där jag upplevt några av livets lyckligaste och friaste stunder bland alla tält tillsammans med alla mina vänner och våra dunkar.
Vad glad jag är att min mamma lät mig åka. Att hon litade på mig. Det gjorde hon rätt i. Redan under min första festival blev jag bjuden på knark för första gången. Jag var sjutton år och jag blev arg på killen och smulade sönder tabletterna han erbjöd och kastade dem på honom. Sen satt jag och halsade hembränt och pratade om hur farligt det är med knark resten av kvällen.
Glad lucia!