Jag längtar efter barnen hela dagarna
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan cyklar jag så fort jag bara kan. Jag stannar inte ens i uppförsbackarna och leder cykeln. Jag stannar helst inte ens vid övergångsställena utan cyklar över om möjligheten ges. I nedförsbackarna vilar jag inte, nej, jag trampar på för att få upp maximal hastighet.
När jag sedan bränner in på dagisgården vid kvart över tre är jag knallröd i ansiktet. De första dagarna hade jag hjärtklappning också. Men jag stannade inte ens upp för att ta igen mig, utan fortsatte, springande, in på gården. Rundade hörnet och där var de! Mina små! Mina barn!
Sedan jag började jobba har livet med barn fått en helt ny dimension. När jag förut gick hemma var höjdpunkterna när de bodde borta över natten ibland. Så man fick ta igen sig lite. Pusta ut. Inte så att jag inte gillade att vara med min egna barn men, äh, ni som varit föräldralediga länge fattar vad jag menar.
Nu går jag på jobbet och längtar efter dem hela dagarna. Det som förut var förknippat med ansträngning har nu blivit avkoppling. Det är som det ska vara nu, helt enkelt.
Varje dag när vi kommer hem sitter vi på trappen en stund. Kastar stenar. Gosar med vår kattunge. Hämtar ut lite leksaker. Kramas och pratar om dagen. Jag läser tidningen, de läser Bamse. Sen går vi in och steker på någon falukorv eller värmer en fryspizza. Och sedan leker vi igen. Vem fan vill laga mat när man kan lägga tiden på kramar och pussar istället?
Den lilla har gråtit varje dag vid både hämtning och lämning sedan inskolningen. Hon är glad och harmonisk i övrigt under dagen säger fröknarna, men när mor eller far närvarar gråter hon. Därav mitt frenetiska cyklande, till viss del.
Men även fast mitt hjärta brister varje dag, så är jag bra mycket coolare nu med andra barnet än med första. Jag vet att de vänjer sig och lär sig att älska dagis. Och framför allt vet jag att hon har det bra. Min syn på dagisväsendet har på kort tid förändrats radikalt.
Där jag förut kunde ligga sömnlös och fundera på dagis förmåga till genusarbete eller hur man bäst förhindrar smittspridning mellan dagisbarn är jag nu bara..tacksam.
Jag skiter i pedagogiken och genusarbetet och bullerarbetet bara de kramar mina barn när de är ledsna. Bara de ger mina barn en rolig stund medan jag jobbar och bara de gör mina barn trygga och glada. Och det gör de. Älskade dagisfröknar.
Gotlandsbåten krockade igen. Denna gång med något så simpelt som självaste landgången. För andra gången på lite drygt ett år krockar snabbfärjan. Destination Gotlands marknadschef Per- Erling Evensen vill inte spekulera i vad som egentligen hände. Nej, varför bry sig om sådana petitesser!
Som vanligt suger DG vad gäller info, i alla fall vad gäller sådan information som man bryr sig om. För vad var det egentligen som hände? Vem körde båten? Var det samma kapten som förra gången? Vad tror Destination Gotland att deras eviga krockande kommer att få för konsekvenser?
Själv kommer jag nog att vara lite på min vakt nästa gång jag åker snabben i alla fall.
I övrigt lär väl krockandet inte få så jättestora konsekvenser. De flesta har ju inte tusen spänn att lägga på en flygbiljett och då har man ju inte så mycket val än att åka med krockbenägna båtar. Det stör mig. Destination Gotlands monopol stör mig. Piiiiggeeeeeeee?????
En vecka kvar till val! Jag ser fram emot det! Ser fram emot att få marschera till vallokalen och kryssa i min lilla lapp. Högt prata om demokratins storhet och högtidligt lära mina barn om vad det egentligen är mamma och pappa gör bakom den där skärmen. Ser fram emot att få lägga barnen tidigt och sätta mig i soffan och valvaka med min man. I love demokrati!
Förresten. Vad var det nu Alexander Schulman skrev där i somras? Något om att Destination Gotland skulle vara Europas sämsta båtbolag?
Och ni bara "aaaah vad säger du din jävla stockholmare, DG är bääääst".
Skäms ni inte nu?
För ärligt. Hur många båtbolag i Europa vet ni som krockat två gånger på drygt ett år?
Är det vad ni tycker att bra båtbolag gör?