Upp på hojen och iväg. Vårvindarna river, svetten rinner. Men sjuans växel ger en härlig vardagsmotion. Varje dag hela vintern har jag cyklat till jobbet. När pedalerna roterar snurrar tankarna så mycket bättre.
Olyckskorparna har kraxat om hur livsfarligt det är att cykla när det är halt. Jag når första övergångsstället. Ingen stannar. Gissar att det är samma olyckskorpar som nu högaktningsfullt struntar i att släppa fram mig gående med min cykel.
Jag tänker att det är med övergångsställ precis som med kärnkraften. De är säkra. Det enda man vet är att förr eller senare smäller det.
Det osannolika händer, plötsligt stannar en dam. Jag får ögonkontakt och ett leende när jag passerar gatan i säkerhet. Möter en tjej med rufsigt hår och atomkraft nej tack-märke på rockslaget. Linje tre. Barsebäck och folkomröstningar. Skulle man göra om den omröstningen när vi i veckor matats med bilder från Fukushima, skräckens plats på jorden, tror jag utgången skulle vara väldigt förutsägbar.
Skäms man inte ibland över att vara människa? Tusentals döda, miljontals japaner utan vare sig ström eller vatten. Att de flesta svenskar mest oroar sig för hur eventuellt osannolikt det är att radioaktiv strålning ska nå oss, tycker jag känns rätt beklämmande.
Olyckskorpar kraxar alltid högst. Därför kändes det skönt när regionens beredskapschef i en artikel i GA kunde lugna oss. Sannolikt kommer strålningen aldrig att påverka oss på Gotland. Mer än att man hoppas att en och annan sätter in en slant till Radiohjälpen för alla de stackare som drabbats i Japan.
Tveklöst är det känslomässigt längre bort till en tsunami i Japan än när den förra slog till mot svenskorterna i Thailand 2004.
Domedagsprofeterna får aldrig nog. Verkligheten till trots. De larmade om att tsunamin i Japan fick jorden att snurra fortare. Detta fenomen räckte inte för att mätta hungern efter den stora undergången.
I veckan passerade månen 5 000 mil närmare jorden än vanligt. Kraxarna siade att månens dragningskraft skulle orsaka än mer kaos och katastrofer.
Man kan få en komet i huvudet. Jag vet det. Men ska man oroa sig för att det osannolika hela tiden ska hända blir man sannolikt sjuk på riktigt.
Att cykla på vintern känns ändå hyfsat säkert. Tänker jag och trampar igenom drivorna med sand och grus jag aldrig sett ett korn av under vintern.
Jag kan lugna de värsta olyckskorparna med att de kan få något riktigt stort att bita i. Supervulkanen i nationalparken Yellowstone i USA kan få ett våldsamt utbrott - snart. Fyra mil bred, åtta mil lång och åtta kilometer djup.
En serie skalv i området har satt skräck i experterna. Ett utbrott skulle ödelägga hela Nordamerika. Med 600 000 års mellanrum har vulkanen haft utbrott tre gånger tidigare. Det har gått 640 000 år sedan sist. Om aska och magma skulle spruta upp från jordens inre skulle temperaturen falla minst tio grader i Europa. Askan skulle förmörka halva jordklotet.
Ingen vet vad som händer i morgon. Jag väljer att leva i nuet. Och cykla till jobbet. Det är mycket roligare så.