Jag minns inte vad jag kände den morgonen. Oro, kanske, inför ett nytt steg i livet. Hur kan man minnas vad man känt, när bara bilderna finns kvar?
Det jag minns är ett gråkallt dis. Det var på den tiden färjan kom in 06.00 och jag tog mig runt stan i min bruna Saab 99:a och körde in genom Norderport till den lägenhet på Smedjegatan jag skulle hyra.
4 december 1991, på söndag är det 20 år sedan. Och jag som bara skulle stanna på ön i två månader, det var så långt vikariat jag hade på Gotlands Tidningar.
Den gamla goa Radio Gotland-rösten André Lahovary, som inte längre hörs i etern, brukar när vi ses säga att han tycker om de intervjuer och Spalter jag skriver. Låt mig då säga så här till dig: jag tyckte otroligt mycket om ditt "Fredagskväll med André".
Det blev min ingång till Gotland. Signaturlåten med Di Sma och sedan puttrande intervjuer och upptåg, ett slags gotländskt "Metropol". Där stod jag och Anette, som jag bodde med då, i vår andrahandare, gjorde thaigryta och lät helgen i en ny del av landet komma till mig. Hon bor i Norge nu, vi hörs av ibland.
Sen blev det Masters med Lång-Per bakom disken, Vaya Con Dios i högtalarna, sjok av cigarettrök och fullast vid stängning vann.
Så mycket som hänt, så lite som hänt. Carola vann Eurovision och är fortfarande het, Bildt var statsminister och är i hetluften än, Ny demokrati har gått i graven men nu finns ett nytt brunt alternativ.
Jag kom närmast från Göteborgs-Posten men såg en annons om vikariatet, fick en tjänst och med åren har ön blivit ett slags hemma. Jag säger "hej" på stan och "tjena", till Pugh, till Keno-mannen, till Niclas på Ica, jag har kontakter och vet vart man vänder sig när ens kedja hoppat.
Jag anlände som barn till mina föräldrar, nu är båda borta och jag är förälder till våra barn. Tiden har hoppat fram ett hack.
För barnen kommer Visby alltid att vara hemma, en plats att förhålla sig till, men min mylla finns på Smålands högland och det här är fortfarande en parantes. En parentes vars borta båge dock sannolikt aldrig kommer.
Jag skrev OM sport, det är en snabb väg att bli idiotförklarad: "Gräv ner dig så vi slipper se dig" som en varpakastare skrek när jag kom för att bevaka en tävling. Jag skrev pop på NU-sidorna, hängde i Musikstugan, drack pilsner och blev tjock.
Nu är många av kilona borta, jag dricker inte längre, jag betalar lånen på nätet, har koll på barnens scheman, jag har det här uppslaget, den här spalten men har passerat livets zenit och befinner mig på bortre sidan av de största drömmarna. Det var så här det blev.
Och det var så det började en morgon 1991 då inga restauranger var öppna av de jag besökt när jag var midsommarfull på ön tio år tidigare.
Det är så jag minns det. Det var nog som jag minns det, men kanske på ett annat sätt.
Man minns aldrig riktigt rätt.