Jag hittade en svart skrivbok när jag rensade i mina föräldrars källare och blev sittande tyst och tagen med tankarna hos en yngre mig själv.
Jag skrev om den där boken förra veckan, jag skriver om den den här veckan också.
Dikter, tankar, reflektioner och aldrig skickade brev; 96 för hand fullskrivna sidor av mannen som blev jag.
För första gången i den här spalten publiceras i dag en dikt. Inte för att den är särskilt bra, utan för att det är den jag var då.
Jag funderar på hur det skulle vara att träffa honom i dag, den där 25-årige killen på det årets ensamma luff genom Europa.
Sorgligt, kanske. En svår figur. Flackande med blicken och vändande ryggen till, vakande sin egen svärta.
Lecce, 17 juli 1987
Jag sitter på tredje våningen på ett rangligt hotell. Rum 15, gistna möbler och kalt parkettgolv.
Under mej, nere i gränden, rusar människor i flockar. Det är fredagshets.
Bakom dom spruckna tegelpannorna på huset mitt emot tronar Alperna upp sej mäktiga och ståtliga.
Det regnar ute.
Dropparna piskar mot rutorna och halvlitern Berliner Export för 880 lire smakar besk och ljummen.
Sträcker jag mej ut i regnet kan jag se Lago di Como mellan bergen.
Ingen i hela världen, av dom som bryr sig om mej, har en aning om att jag finns här.
Och dom som vet att jag finns här bryr sej inte om mej.
Sydeuropeisk yra, liv och lust
Jag borde dansa och leva
Men jag väljer att låsa in mej med mina tankar, mitt block och min penna.
Förskjuten av livet, förskjuten av svek, lämnad av kärleken, den röda, spruckna.
Spöken i hjärnan som patrullerar i min ödeborg.
Ensam på tredje våningen i ett rangligt italienskt hotell sitter jag.
Och där ute.
Där.
Jag minns det där hotellrummet. Rätt stort var det. Jag minns det lilla bordet där jag satt och skrev, nu sen jag hittat skrivboken.
Jag minns inte mina egna tankar, men ser att de måste varit tunga. Jag minns att mamma och pappa fanns där hemma i Sverige, pigga, fulla av liv och framtid. Inte som nu, med det mesta bakom.
Jag minns att jag inte reste till något, jag minns att jag reste ifrån.
Jag for vidare från norra Italien sen via Trieste och ner en bit i Jugoslavien. Där fick jag nog, tog ett nattåg från Ljubljana via München och raka vägen hem.
Det känns så främmande i det liv jag lever med familj och jobb och snart förbi 40-åren att den som skrev de där raderna var verkligen den som är jag.