Jag går omkring och väntar på döden. Det gör vi ju alla, väntar på döden. Men vi som tidigt förlorat föräldrar, kanske lite mer än andra. 

Jag försöker förbereda mig. Vill inte bli överraskad. Vill inte behöva bli besviken. Minns min fars skräck och förtvivlan. Vill inte vara med om samma sak. Därför försöker jag ställa in mig så gott det går. På att jag kommer att dö och att det med ganska stor sannolikhet kommer att bli " för tidigt". 

Med för tidigt menas väl att inte hinna bli ordentligt gammal. Inte få uppleva vissa saker som man ändå hoppas på att få vara med om i livet. Att se sina barn bli vuxna, ta studenten, kanske gifta sig och att kanske en dag få egna barnbarn till exempel. Allt sånt missade farsan och jag såg ju ångesten i hans ögon från min plats bredvid sjuksängen. Skräcken också i insikten att inte kunna vara där för oss. 

Så jag försöker förbereda mig så gott jag kan. Jag föreställer aldrig mig själv som gammal. Min man tänker mycket på hur vi ska ha det när vi blir gamla. Vill planera, spara och sådär. Jag kan inte föreställa mig ett liv efter femtio och jag vill hela tiden leva nu. Kan inte slösa bort tid. Jag har räknat ut att barnen bör hinna bli vuxna innan det är dags för mig att vika hädan. Jag såg ju till att skaffa dem i tid. De ska hinna ha mig så pass länge att det inte blir ett livslångt trauma när jag faller ifrån. Det är mitt livs främsta hopp. 

En natt när vi ligger i badtunnan och kollar upp i stjärnhimlen inser jag att jag inte kommer att vara i himlen när jag dör. Jag kommer snarare att vara i bigarråträdet alldeles bredvid oss i trädgården. Jag berättar det för min man. Han säger att jag också kommer att vara i  vallmo och i julsånger och längs skogsvägen. För honom. Och jag berättar att han kommer att vara på Clas Olsson, i morotskaka och på Fårös stränder. För mig. 

Jag berättar för honom att när jag dör så kommer han, i början, att kunna prata med mig och höra mig svara. Han säger att det i såna fall bara är hans egen inre röst, men jag hävdar att det är minnet av mig som fortfarande är så stort och nära att det kan sammanfatta svar. Och minnet av mig, är jag. För jag tänker att så länge någon minns en, så finns man. 

Han orkar inte riktigt tänka på såna här saker, min man. Det är lite för sent. Jag går inte vidare in på nästa tanke. Den om att det där om att vi finns så länge vi minns, är det som vissa kallar för Gud och gudomlighet. Det får vi prata om vid nästa midnattsbad.