Jag nöjer mig med att tro på mig själv
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tänker på alla som slött suckar när jag uttalar att jag är vegetarian. Tänker på alla de som blir arga och irriterade när jag påpekar att det är en död ko de har på tallriken.
Och på alla de som säger att de äter kött för att de tycker det är gott. Eller för att människan alltid har ätit kött och för att våra tänder är gjorda för att äta kött.
Därför äter de kött. Grisar kor och kycklingar vanvårdas, trängs under långa djurtransporter, misshandlas, ges kraftfoder, står uppbundna hela sina liv, äter sina döda kompisar, lever hela sina liv på minimala utrymmen för att slutligen dödas och styckas och läggas på en tallrik.
Men så måste det ju vara, för våra tänder är ju formade för att tugga på dessa döda djur! Nej jag får inte ihop det.
Av en hel massa olika anledningar så äter mina barn kött. Innan jag fick dessa fina ungar och uttalade funderingar om att inte låta dem äta kött så sa folk att jag borde låta dem göra det, åtminstone tills de blev så stora att de kunde välja själva. Välja själva att inte göra det alltså. Men borde det inte vara tvärtom?
Att barn slapp äta kött tills de blev så pass gamla att de själva aktivt kunde välja om de ville vara med och sponsra den massiva köttindustrin som föder så mycket hemskheter och skit?
Hur som helst så äter de kött alla tre i den övriga familjen och i och med den här griskrisen har vi nu bestämt oss för att bara köpa kravmärkt och ekologiskt kött.
Man får göra vad man kan. Ironiskt nog äger jag själv hälften av en köttproduktionsgård (den är ett ofrivilligt arv) och kan där, med egna ögon se att dessa kravmärkta och ekologiska djur mår bra i sina hagar och i sin stora luftiga och välvårdade ligghall som nu ska berikas med koryggskli-maskiner.
Att mata sina barn med en ko som fått vara glad och mått bra innan den sköts är i alla fall bättre än en ko som har haft det dåligt och inte mått bra innan den sköts.
Det är viktigt att barnen får välja själva så länge det handlar om likdelar ifrån döda djur, men när det kommer till Jesus Kristus blir det ett helt annat ljud i skällan. Man döper sina barn in i det kristna samfundet Svenska kyrkan innan barnen varken kan åla eller sjunga om barnatro.
När det kommer till Jesus får barnen inte alls välja själva.
Men nu verkar det som att alla de små ofrivilligt döpta barnen gör en liten revolt emot detta och helt enkelt lämnar svenska kyrkan. Själv gick jag miste om möjligheten att någonsin få gifta mig i Svenska kyrkan när min sambo gick ur här om veckan. Jag själv gick ur för ett antal år sedan.
Många av er som läser kanske tror att jag är den minst gudfruktiga personen på denna planet, då jag ofta skriver lite beskt och sarkastiskt om just Svenska kyrkan, men så är det faktiskt inte. Jag tycker det är fint med tro. Det är bara det att jag har så svårt för det där med synden och fördömandet och kyrkans män och kvinnor som tjatar om att Gud älskar oss alla, samtidigt som många av dem gör extrema skillnader på folk och folk, i Guds namn.
Så tills vidare nöjer jag mig med att tro på mig själv.
Och ska vi bortse ifrån det där med tron, så tycker jag att Svenska kyrkan som samfund gör väldigt bra grejer. På deras hemsida kan man till exempel köpa en liten kyckling åt en familj i Afrika, som sedan kan värpa ägg som familjen kan käka själva och sälja på marknader.
Att de sedan, med all säkerhet, även slår ihjäl den lilla kycklingen och äter upp den, väljer jag att bortse från just nu...